Roy Orbison – Sings Lonely And Blue (1961)

…Så var det äntligen semester! Visst är det väl härligt!?

Jag minns hur deprimerande de där ynka fyra veckornas sommarledighet som de vuxna hade tedde sig när man växte upp. Det där ekorrhjulet skulle man väl aldrig hamna i, tänkte man. Men nu är man där trots allt. Mitt i det gråa Svensson-livet, förvärvsarbetande med villa och barn, och fyra veckors sommarsemester att se fram emot som årets enda stora höjdpunkt.

Det känns faktiskt förvånansvärt bra ändå.

Roy Orbison är semester för mig. Det var alltid kassettbandet med Orbison-hits som min far spelade i herrgårdsvagnen på vägen ner mot mormors sommarstuga i Danmark. ”Only The Lonely” och ”Bye Bye Love” är låtar som jag växte upp till. Grymma låtar av en grym artist.

Det var förstås ingenting som man reflekterade över närmare på den tiden, men så här i efterhand kan jag ibland undra hur mycket semester de där resorna egentligen kändes som för min far. Han åkte alltid på att fixa både i och runt stugan åt mormor när vi var där nere.

Sings Lonely And Blue är Roy Orbisons första studioalbum. Det spelades in i Nashville mellan 1959 och 1960 och gavs ut 1961. Den mest kända låten på skivan är magiska ”Only The Lonely”, som kom att bli Orbisons första riktiga hit. Han hade skrivit den tillsammans med låtskrivarpartnern Joe Melson och först försökt sälja in den till såväl Elvis Presley som The Everly Brothers, fast utan att nå någon framgång i något av lägren. I brist på alternativ fick han då helt sonika spela in låten själv, och med det lades hörnstenen till en musiklegend.

Bästa spår: 02. Bye Bye Love

Radiohead – Kid A (2000)

Jag tror inte att det finns någon låt som bättre illustrerar känslan av att ha gjort bort sig och vilja sjunka genom golvet än Radioheads magnifika och oerhört deprimerande ”How To Disappear Completely”. Genom Thom Yorkes nötta röst, en trött vandrande basgång och ett gråtande stråkarrangemang förmedlas en skam och en uppgivenhet som nästan går att ta på.

Med Kid A påbörjade Radiohead resan mot att distansera sig, inte bara ifrån de invigda fansen, utan ifrån popmusiken i stort. De experimentella inslagen tilläts nu agera helt i förgrunden och Thom Yorkes texter och melodier blev allt mer fragmentariska och repetitiva. Musiken låter stundvis nästan som att den kommer ifrån en maskin som försöker imitera mänskliga känslor. Det känns kallt, öde och isolerat.

Succén med OK Computer hade gjorde det svårt för Thom Yorke att skriva någon ny musik. Han kände att Radiohead hade nått vägs ände med den gitarrdrivna alternativrock som de hade slagit igenom med och sökte nya uttryck. Under flera månader led han av skrivkramp. Han försökte komma runt det genom att lägga gitarren åt sidan och i stället försöka skriva musik på sitt piano, som han egentligen inte var särskilt duktig på att spela på. Idén hade han fått ifrån Tom Waits, som lär ha sagt någonting i stil med; ”det som får mig att lyckas som låtskrivare är fullständig okunskap kring instrumenten jag använder”.

”Everything In It’s Right Place” kom att bli den första låten som Yorke skrev för Kid A. Den fick sedermera också bli öppningsspåret på albumet.

Kid A var från början menat att bli ett dubbelalbum. Idén skrotades dock framåt slutet av inspelningarna, trots att tillräckligt många låtar hade spelats in. Andra halvan av Kid A släpptes i stället ett år senare som det fristående verket Amnesiac.

04. How To Disappear Completely

Neil Young & Crazy Horse – Everybody Knows This Is Nowhere (1969)

Efter genombrottet med Buffalo Springfield ville Neil Young prova vingarna på egen hand. Hans första soloalbum, som var självbetitlat, hade sina ljusglimtar men var på det stora hela ganska anonymt. Det var först på uppföljaren; Everybody Knows This Is Nowhere, vilken Young släppte bara ett halvår efter debutplattan, som saker och ting började hända på riktigt.

Neil Young rekryterade musikerna till sitt kompband från ett annat ganska okänt band som hette The Rockets. Danny Whitten (gitarr), Billy Talbot (bas) och Ralph Molina (trummor) antog namnet Crazy Horse (efter den berömda sioux-hövdingen) inför inspelningarna av Everybody Knows This Is Nowhere. Albumet spelades därefter in på bara två veckor. Det är ett stundtals hypnotiskt gitarrmangel som vi utsätts för, med Youngs och Whittens taggiga dist-gitarrer fumligt duellerande med varandra i vad som ibland känns som en evighet men som man ändå inte vill ska ta slut. Det låter smutsigt, spontant och inspirerat. Precis som rock n’ roll ska göra helt enkelt. Neil Young lär ha skrivit tre av plattans bästa låtar (”Cinnamon Girl”, ”Cowgirl In The Sand” och ”Down By The River”) på en och samma dag medan han hade 39 graders feber. Titelspåret handlar om Youngs känslor av uppgivenhet på tanken att någon gång lyckas i Los Angeles tuffa musikscen. ”I think I’d like to go back home and take it easy”, sjunger han med eftertryck i rösten. Det var tur att han inte gjorde det.

Bästa spår: 07. Cowgirl In The Sand

Crosby, Stills & Nash – Crosby, Stills & Nash (1969)

En vacker dag 1969 promenerade herrarna David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash förbi ett övergivet hus i West Hollywood. På husets veranda stod en gammal sliten soffa. De tänkte direkt att ett porträtt av de tre sittandes på soffan vore en perfekt bild för omslaget till debut-LP:n som de just då höll på att jobba med. De kallade in sin kompis – fotografen Henry Diltz – för att knäppa bilden. Bara några dagar senare bestämmer de sig dock för att kalla bandet ”Crosby, Stills & Nash” i stället för ”Nash, Stills & Crosby” (som de från vänster till höger sitter som på bilden). Men när de kommer tillbaka till huset för att ta kortet på nytt visar det sig att huset är rivet och allt som är kvar är en timmerhög.

Inte för att det har någon egentlig betydelse, men historien ovan är anledningen till att trion sitter i fel ordning i förhållande till albumtiteln på omslaget till debutskivan Crosby, Stills & Nash.

Crosby, Stills & Nash debutalbum är den enda relevanta skivan med bandet. Man kan egentligen nöja sig med att lyssna på den, och strunta i deras drygt tio andra. Albumet kom ut i maj 1969 och genererade två hitsinglar; ”Suite: Judy Blue Eyes” och ”Marrakesh Express”. Den första skrev Stephen Stills om sin romans med sångerskan Judy Collins, och den andra inspirerades Graham Nash att skriva efter att han besökt Marocko och åkt tåg mellan Casablanca och Marrakesh.

Jag köpte Crosby, Stills & Nash på cd någon gång kring millennieskiftet. Det är en helt OK folk-skiva tycker jag, även om jag aldrig riktigt fastnade för den. Det gjorde nog inte Iggy Pop heller. 2003 kallade han ”Marrakesh Express” för ”den sämsta låten som någonsin skrivits”.

Bästa spår: 02. Marrakesh Express

Crosby, Stills & Nash – Live It Up (1990)

När vi ändå är inne på temat skivomslag måst vi ju ägna en liten stund åt ett riktigt ohyggligt ett också. Crosby, Stills & Nash tionde album pryds av en bild på jorden sedd från månen, med grillkorvar spetsade på telefonstolpar som några tekniker klättrar uppför i förgrunden. Det är ett album som ofta rankas högt i olika ”fulaste skivomslaget”-omröstningar. Och det kan man ju förstå. Man undrar liksom vad de tänkte på.

Tyvärr för Crosby, Stills & Nash del är musiken på Live It Up nästan lika bedrövlig som omslaget. Trions bottenlösa fantasilöshet drev dem till att konsultera proffslåtskrivare för att få fart på låtsnickeriet. Ändå är inget av de tio spåren bättre än mediokert, och idag låter de till råga på allt oerhört daterade i sin smaklösa 80-talsproduktion. Men det finns självklart de som påstår sig gilla det. Legendproducenten Rick Rubin ska i ett förvirrat ögonblick ha refererat till Live It Up som en av trions starkaste plattor.

Själv håller jag Crosby, Stills & Nash som ett av rockhistoriens mest överskattade band. Något bättre blev de under de korta perioder som Neil Young förstärkte lineupen, men ändå inte tillräckligt för att bli intressant.

Bästa spår: 04. Haven’t We Lost Enough

Dinosaur Jr. – Farm (2009)

Om jag hade samlat på vinyler hade jag definitivt sett till att införskaffa detta Dinosaur Jr-album. Inte så mycket för att albumet i sig är särskilt förträffligt bra (det är klart lyssningsvärt), men omslaget är mitt favoritskivomslag alla kategorier. Det är någonting oerhört coolt över de stora skogsjättarna som moloket vankar fram mot räddningen genom ett skitigt industrilandskap. Som ”Sagan Om Ringen” möter omslaget till Pink Floyds Animal ungefär. Genialt.

Omslaget gjordes av den ganska okända konstnären Marq Spusta, som blev kontaktad av Dinosaur Jr.-frontmannen J. Mascis manager efter att Mascis sett en tidig svartvit skiss av bilden på Spustas hemsida.

Farm är Dinosaur Jr.s nionde album totalt, och det andra på raken med den återförenade originaluppsättningen efter Mascis äventyr på egen hand under 90-talet. Det är genomgående stabil och brötig Dinosaur Jr.-rock med flera bra låtar, men på det stora hela känns Farm lite för lång för att hålla hela vägen.

Bästa spår: 04. Plans

The Lemonheads – The Lemonheads (2006)

Med sitt Lemonheads tog Boston-bördiga Evan Dando på ett sällsynt värdigt sätt stafettpinnen vidare efter Big Star. Hans starka röst och sinne för enkla men minnesvärda melodier gör honom till en given mästare inom powerpop-fältet. Synd bara att drogmissbruk och en ovanligt loj slackermentalitet (t.o.m. för en slacker) har hindrat honom från att släppa särskilt mycket nytt efter storhetsdagarna i början av 90-talet. Självbetitlade The Lemonheads var comebackalbumet efter nästan tio års frånvaro. Det är också än idag den senaste skivan med egenskriven musik från Dando. Med undantag för sångaren själv var bandmedlemmarna i vanlig ordning helt utbytta från förra vändan. Men det spelar egentligen mindre roll. The Lemonheads är och har alltid varit Evan Dandos show, även om det förstås är trevligt att t.ex. höra gitarrguden J. Mascis gästspela på ”No Backbone”.

Bästa spår: 03. Pittsburgh

Big Star – Number 1 Record (1972)

Bandets namn till trots blev medlemmarna i Big Star aldrig några stora stjärnor. I alla fall inte under bandets fyra år korta livstid. Den mest vedertagna förklaringen till detta är att distributionen och marknadsföringen av deras bästa album Number 1 Record sköttes alldeles för uselt. Stax Records, som Big Star då var signade till, hade ekonomiska bekymmer vid tidpunkten och lyckades inte göra det kritikerrosade Number 1 Record tillgängligt i butikerna. Det innebar förstås att albumet sålde dåligt och snart glömdes bort av både kritiker och skivköpare. I efterhand har dock bandet, och framför allt debuten Number 1 Record, fått kultstatus. Det är inte svårt att förstå varför. Skivan fullkomligt spritter av spelglädje och medryckande låtar varav flera hade kunnat vara hits. En del menar att det är historiens första powerpop-album. Andra går steget längre och kallar det t.o.m. för ”historiens bästa powerpop-album”.

Big Star grundades i Memphis någon gång i början av 70-talet. Sångaren och gitarristen Alex Chilton – som redan på 60-talet hade haft en hit med soul-bandet The Box Tops – anslöt sig då till Chris Bells band Icewater. Snart började de skriva låtar tillsammans och bestämde sig för att döpa om bandet till Big Star, uppkallat efter en matvarubutik som de ofta brukade handla snacks från mellan repningarna.

Bästa spår: 04. Thirteen

Suede – Coming Up (1996)

Efter att ha legat i dvala i över tjugo år vaknade plötsligt glamrocken till liv igen. Suedes tredje platta Coming Up är resultatet av en konstnärlig rekonstruktion, kan man säga. Bandets tidigare skivor hade lutat mer åt alternativrock-hållet egentligen. Men efter att originalgitarristen Bernard Butler hoppade av bandet mitt under inspelningarna av Dog Man Star tvingades de kvarvarande medlemmarna att omorientera sig kreativt. I konkurrens med c:a 500 andra sökande fick den blott sjutton år gamla Richard Oakes giget som ny gitarrist i bandet, och tillsammans med sångaren Brett Anderson började han att skriva låtarna till det som skulle komma att bli Coming Up. Det nya Suede som reste sig ur askan var ett band med ett betydligt glättigare sound än det tidigare. Coming Up blev inte älskat av kritikerna på samma sätt som Suedes tidigare plattor, men på det kommersiella planet är skivan bandets överlägset mest framgångsrika och flera av låtarna blev stora hits. För egen del känns nästan dängor som ”Trash” och ”Beautiful Ones” som minnen från en svunnen tonårstid. Coming Up var min favoritskiva när jag var runt tretton-fjorton år gammal. Jag tycker än idag att skivan har sina stunder av pur briljans, men får nog motvilligt erkänna att bortåt hälften av spåren faktiskt är lite åt filler-hållet.

Bästa spår: 10. Saturday Night

David Bowie – The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (1972)

T. Rex må ha skapat det första glamrockalbumet, men det var David Bowie som skapade det klart bästa. Med The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars kombinerade Bowie sin ypperliga låtskrivarbegåvning med ett sällsynt sinne för showmanship och skapade ett mästerverk. Att han vid tidpunkten även råkade backas upp av ett alldeles förträffligt band gjorde förstås inte saken sämre. Mick Ronsons gitarrer och hjälp med arrangemangen spelade en stor roll i att forma slutprodukten.

Ziggy Stardust gjorde David Bowie till stjärna över en natt. Hans tidigare plattor hade samtliga fått fin kritik, men inte riktigt nått ut till den stora massan. Med Ziggy Stardust i bagaget fick han plötsligt spela på ”Top Of The Pops” och åtnjuta höga listplaceringar både hemma i Storbritannien och borta i USA. Singeln ”Starman” blev skivans stora hit. Bowie baserade låtens medryckande refräng löst på Judy Garland-klassikern ”Over The Rainbow” från filmen ”Trollkarlen Från Oz”.

Senare i karriären kom Bowie ibland att uttrycka sig nedlåtande om Ziggy Stardust-dagarna. Han har kallat plattan både ytlig och lättillgänglig. Som att den sortens lättuggade poprock inte levde upp till de konstnärliga värden han eftersträvade i sin musik eller nåt. Lite fånig kulturfascistisk hållning kan jag tycka. Om det inte är konst att skriva så bra låtar som Bowie gjorde för Ziggy Stardust så vet jag inte vad som är det.

Bästa spår: 04. Starman