Adam Green – Friends Of Mine (2003)

Det är det fina titelspåret som i princip gör Adam Greens andra soloalbum. ”Friends Of Mine” är en sån där låt som alltid har förmågan att göra en glad. Sedan är det i och för sig inget större fel på resten av Friends Of Mine heller. Adam Greens lekfullhet är charmig och flera av de korta 60-talspopinspirerade låtarna vill gärna sätta sig på hjärnan. Tyvärr är de kanske lite väl lättuggade för att hålla i längden.

Adam Green hade tidigare haft bandet The Moldy Peaches tillsammans med Kimya Dawson. Bandet fick egentligen sitt stora erkännande först flera år efter att det hade lagts ner, när låten ”Anyone Else But You” fick en framträdande roll i indiefilmen ”Juno” 2008. Vid det laget hade Green redan hunnit följa upp Friends Of Mine med ytterligare två småtrevliga soloalbum.

Bästa spår: 07. Friends Of Mine

The Rembrandts – L.P. (1995)

Är det bara jag, eller har streamingtjänsternas utbud börjat fyllas på bra mycket långsammare efter det att Corona dök upp? Själv har jag avverkat mig så långt bakåt i Netflix mörkaste skåpsgömmor att jag sedan någon vecka tillbaka har börjat titta på den gamla sitcom-klassikern ”Vänner” igen. Jag vill nog påstå att serien fortfarande är smått trivsamt underhållande, även om den kanske inte har åldrats med stil i alla avseenden.

Den amerikanska popduon The Rembrandts enda gärning för musiken (eller otjänst om du så vill) är att de låg bakom den kända ”Vänner”-vinjetten ”I’ll Be There For You”. Låten skrev de tillsammans med tv-seriens producenter. Till en början var låten faktiskt inte längre än den knappa minut som man behöver plåga sig igenom i inledningen av varje ”Vänner”-avsnitt, men när serien blev populär insisterade skivbolaget på att de skulle göra om den till en treminuters popsång. ”I’ll Be There For You” släpptes som singel 1995 och skördade snabbt framgångar på listorna världen över. För Danny Wilde och Phil Solem i The Rembrandts var låten det lyckokast de behövde för att kunna skicka sina barn till college. De har inte haft en hit vare sig före eller efter den.

L.P. var The Rembrandts tredje album. Kvalitetsmässigt håller det samma mediokra nivå som deras första och andra album, men sålde ändå som smör i solsken ändå helt enkelt för att ”Vänner”-låten fanns med som ett ”hemligt” sistaspår. L.P. nådde som högst en 23:e plats på Billboardlistan och sålde platina i USA. Om man ska hitta en höjdpunkt på skivan så är det väl just det där omnämnda sistaspåret som är den, även om ”I’ll Be There For You” faktiskt gör sig mycket bättre som en kort vinjett.

Bästa spår: 15. I’ll Be There For You

Marvin Gaye – What’s Going On (1971)

När tidningen Rollingstone nyligen uppdaterade sin lista över tidernas bästa album hamnade Marvin Gayes klassiska What’s Going On i topp. Skivan var den legendariska soulsångarens elfte i ordningen, och spelades in i Detroit respektive Kalifornien 1970 och -71. What’s Going On är ett konceptalbum. Gaye skrev låtarna från perspektivet av en hemvändande Vietnamveteran som tillbaka i USA möts av avsky och sociala orättvisor. Gaye hade inspirerats till temat efter att ha brevväxlat med sin bror, som själv hade kommit hem ifrån Vietnam och erfarit liknande upplevelser. What’s Going On släpptes i maj 1971 och blev en stor succé. Albumet rosades av kritikerna och blev Marvin Gayes första skiva att nå Billboardlistans topp-10.

Marvin Gaye var oerhört framgångsrik under större delen av 70-talet, men framåt decenniets senare del började hans karriär att halta betänkligt. Hans kokainmissbruk och osunda leverne i allmänhet gjorde det heller inte lättare för honom. I början av 80-talet packade Gaye sina väskor och flyttade till Belgien i ett försök att bli kvitt droger och andra frestelser. I Belgien ändrade han livsstil helt och var snart både träningsnarkoman och en frekvent kyrkobesökare. Efter några mer tillbakadragna år gjorde han 1982 comeback i stor stil med hyllade Midnight Love, som bl.a. innehöll superhiten ”Sexual Healing”. Gaye hann dock aldrig riktigt njuta av den återfunna succén. Den 1:a april 1984 blev han skjuten till döds av sin egen far, efter att han försökt ingripa i ett bråk mellan sina föräldrar hemma i föräldrahemmet i Los Angeles. Gaye dödförklarades på California Hospital Medical Center kl. 13.01 på eftermiddagen, dagen före vad som skulle ha varit hans 45-årsdag.

…Farsgubben då? Jo, han åkte förstås i finkan. Marvin Gaye Sr. dömdes till sex års fängelse för dråp. Han dog på ett ålderdomshem 1998.

Bästa spår: 06. Mercy Mercy Me

Songs: Ohia – Magnolia Electric Co. (2003)

Detta är en bortglömd countryrock-pärla, och en av mina egna personliga favoriter. Jason Molinas sista album under Songs: Ohia-monikern är också hans bästa och mest konsekventa. Albumet var det första som Molina spelade in live i studion med en full banduppsättning. Han tyckte nog själv att det blev ganska bra, för under turnén som följde valde Molina att slopa ”Songs: Ohia” och döpte om sitt band till ”Magnolia Electric Co.” i stället.

Jason Molina var en plågad själ. Åren efter Magnolia Electric Co. eskalerade hans redan grava alkoholism. Hans framträdanden blev allt mer sällsynta, och avbokades ofta i sista stund. Någon ny musik släppte han knappt alls under sina sista tio år i livet. Molina avled 2013 i Indianapolis till följd av sitt alkoholmissbruk. Han blev 39 år gammal.

Bästa spår: 02. I’ve Been Riding With The Ghost

Ozzy Osbourne – Blizzard Of Ozz (1980)

Ozzys första soloalbum Blizzard of Ozz har fyllt fyrtio och släpptes nyligen i en jubileumsutgåva. Blizzard Of Ozz (40th Anniversary Expanded Edition) bjuder på extramaterial i form av outtakes och liveframträdanden från när det begav sig. Extramaterialet är väl inte superexalterande direkt, men releasen ger en ändå anledning till att återstifta bekantskap med ett faktiskt riktigt bra metal-album från 80-talet.

Ozzy spelade in Blizzard Of Ozz efter att han i slutet av 70-talet hade fått sparken ifrån Black Sabbath. Han hade vid det laget inga högre förhoppningar på karriären efter Sabbath, vilket förstasingeln ”Goodbye To Romance” också skvallrar om. Låten skrev Ozzy som ett farväl till sitt gamla band och de framgångar som de hade skördat tillsammans. Blizzard Of Ozz blev dock en stor och oväntad succé, mycket tack vare Randy Rhoads – den unga och mycket begåvade gitarrist som Ozzy hade rekryterat till albumet. Tillsammans skrev de flera av skivans stora hits; som exempelvis ”Crazy Train” och ”Mr. Crowley”.

Blizzard Of Ozz har fått uppmärksamhet även för annat än det musikaliska innehållet: 1985 stämdes Ozzy av föräldrarna till avlidna John McCollum. McCollum hade som nittonåring begått självmord efter att ha lyssnat på låten ”Suicide Solution”; det femte spåret på Blizzard Of Ozz. En kladdig rättsprocess resulterade i att Ozzy visserligen friades i slutändan, men det hela skakade om honom djupt. Han skulle senare råka ut för samma sak två gånger till (av föräldrar till två andra unga män som begått självmord), men vann rättsprocesserna även då.

Ozzy fick vackert återinfinna sig i den anklagades stol 1986, då han stämdes av basisten Bob Daisley och trummisen Lee Kerslake, för vad de hävdade var uteblivna royalties för låtar som de hade hjälpt till att skriva på Blizzard Of Ozz. Domen föll också i Daisleys och Kerslakes favör, och inbegrep dessutom låtar från Ozzys andra skiva Diary Of A Madman. Ozzy straffade dem femton år senare genom att låta trummisen Mike Bordin och basisten Robert Trujillo spela över deras partier på återutgivningen av Blizzard Of Ozz. Tilltaget föll aldrig i god jord hos fansen, och i efterhand har Ozzy påstått att det var hans fru Sharon som låg bakom det hela. …Och med tanke på hur menlös Ozzy allt som oftast framstod i realitysåpan ”The Osbournes” kan man faktiskt tänka sig att det var så.

Bästa spår: 02. Crazy Train

Sonic Youth – The Eternal (2009)

I över två decennier var de ett av New York Citys förnämaste (och coolaste) rockband. I sina bästa stunder kombinerade alternativrockarna Sonic Youth det konstnärligt svåra med det kommersiellt poppiga på ett sällsynt smakfullt sätt. När bandet gick in i studion för att spela in sitt femtonde album The Eternal var det egentligen inte med ansatsen att skivan skulle bli deras sista. En liten paus hade de dock tänkt unna sig efter det att inspelningarna var klara. Gitarristen Thurston Moore ville gärna pyssla med sitt solomaterial ett tag, och Lee Ranaldo hade även han lite annat på gång vid sidan av. Pausen kom dock att bli permanent när förhållandet mellan Moore och bandets basist Kim Gordon sprack efter 27 års äktenskap. I sin självbiografi som gavs ut 2015 avslöjade Kim Gordon att Moore hade lämnat henne för en yngre kvinna.

The Eternal är långt ifrån Sonic Youths främsta verk, men utgör ändå ett värdigt avsked på en fantastisk karriär. Vid tidpunkten hade bandet arbetat upp en sådan kultstatus på basis av lång och trogen tjänst inom indie-rocken att skivan faktiskt lyckades ta sig ända upp till artonde plats på Billboardlistan, vilket är den högsta placeringen för ett Sonic Youth-album någonsin. The Eternal har ett väldigt klassiskt Sonic Youth-sound, med poppiga melodier varvat med tinnitusframkallande gitarroväsen om vartannat. Det är nog en sån där typisk grej som man antingen gillar eller inte alls gillar. Själv råkar jag gilla det. Sonic Youth spelade in The Eternal under två månader i Hoboken, New Jersey. Skivan producerades av John Agnello, som bl.a. även jobbat med Kurt Vile och Dinosaur Jr.

Bästa spår: 04. Antenna

The Smashing Pumpkins – Shiny And Oh So Bright, VOL. 1/ LP: No Past. No Future. No Sun. (2018)

Smashing Pumpkins frontman Billy Corgan har fått storhetsvansinne (igen)… Bandets elfte studioalbum Cyr som kommer att släppas i november i år kommer att vara ett dubbelalbum, och det kommer att åtföljas av en animerad tv-serie i fem delar – skriven av Corgan själv.

Kan han inte vara lite realistisk och fokusera på att bara göra ett vanligt klassiskt enkelalbum med tio halvhyggliga låtar i stället?

Lite trist tycker jag att det är att jag inte känner mer entusiasm inför en release av ett av mina favoritband från tonåren, men det var ju många år sedan som Corgan var en låtskrivare att lita på. Senaste plattan, med den hopplösa och typiskt Corgan-pretentiösa titeln Shiny And Oh So Bright, VOL. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun., var på sin höjd OK. Någonting säger det väl ändå om statusen på Corgans kreativitet vid tidpunkten att plattans ledsingel ”Solara” var en gammal överbliven låt som han hade snickrat på åtminstone sedan 2014. Shiny And Oh So Bright fick oförtjänt fina recensioner som mest bottnade i kritikernas förtjusning över att originalgitarristen James Iha var tillbaka i bandet igen. Även jag uppskattar i och för sig Corgans återförening med Iha, men det räddar inte det bleka och ganska poänglösa Shiny And Oh So Bright. Inte ens det faktum att skivan producerades av den levande legenden Rick Rubin räddade upp projektet. Låtarna är helt enkelt för svaga.

Jag hoppas verkligen att Corgan överraskar mig med kommande Cyr. Det vore kul.

Bästa spår: 02. Silvery Sometimes (Ghosts)

Susanne Sundfør – Ten Love Songs (2015)

När jag såg Susanne Sundfør på Way Out West för några år sedan kändes det som att man bevittnade en blivande världsstjärna. Hennes aura utstrålade artist på ett sätt som få människor som står på en scen gör. Rösten och soundet andades en sällsynt crossover-potential från indiepopens klubbgolv till den kommersiella popens arenor. Det skadade förstås inte att låtarna från det då rykande färska Ten Love Songs var grymt vassa.

Nu har det gått några år och det blev väl aldrig någon världsstjärna av Sundfør direkt. Hon har dock alltjämt en trogen följarskara, och hennes fjärde album Ten Love Songs håller fortfarande måttet. Skivan skapade hon nästan helt på egen hand. Utöver att skriva låtarna hade Sundfør fingret med i spelet i allt ifrån inspelandet till mixandet och arrangemangen. Skapandet av Ten Love Songs lämnade henne i ett näst intill utbränt tillstånd. Dels tog allt jobb i studion förstås ut sin rätt, men låtarna i sig var också av en mycket personlig natur – vilket slet på henne psykiskt. Sundfør hade initialt planerat att göra ett album kring temat ”våld”, men allt eftersom låtarna blev klara insåg hon att de drogs mot ett mer romantiskt håll – och idén till Ten Love Songs föddes.

Bästa spår: 07. Delirious

Iron Maiden – The Number Of The Beast (1982)

I år var jag visserligen inte anmäld, men å andra sidan gjorde Corona-läget att det inte blev någonting av det hela ändå. Annars jag faktiskt sprungit Göteborgsvarvet en fem-sex år på raken. Det är ett fantastiskt trevligt lopp tycker jag. Stämningen och atmosfären runt omkring är oerhört peppande. Mitt favoritställe på banan är precis efter Slottsskogen, vid Godhemsgatan. Dels eftersom att jag hade en kompis som bodde där tidigare, och hon hade alltid hade en hejaklack igång ifrån sitt lägenhetsfönster på andra våningen. Men också för att det där i krokarna bor någon lustigkurre som under hela Göteborgsvarvsdagen alltid spelar Iron Maidens ”Run To The Hills” högt genom högtalarna. När man kommer där lufsandes fram och hör den låten eka mellan husväggarna lockar det fram ett leende hos mig varje år.

Man ska inte alldeles förakta Iron Maidens töntiga hårdrock. Bandet har trots allt ett stort följe världen över och är skyldiga till att ha skapat en rad hårdrocksklassiker. The Number Of The Beast var bandets första album med Bruce Dickinson som sångare. Han ersatte därmed Paul Di’Anno, som hade fått sparken året innan på grund av sina alkohol- och drogproblem. Med The Number Of The Beast fick Iron Maiden sitt stora genombrott. Flera av låtarna blev hits och utgör än idag självklara inslag i bandets repertoar. Men albumet skapade också en hel del kontrovers. Inte minst p.g.a. titelspåret fick bandet ett rykte om sig att vara satanister, vilket förstås inte föll i särskilt god jord hos religiösa opinionsbildare. I USA samlades kristna grupper på gatorna för att bränna bandets skivor, och bandets konserter besöktes av aktivister som delade ut flygblad för att varna för bandets farliga inflytande. Men tiderna förändras… Idag fyrtio år senare är det ingen som är rädd för Iron Maiden längre. Deras låtar spelas som ”kom-igång”-musik under motionärslopp och bandets konserter har kommit att bli vad som närmast kan beskrivas som familjetillställningar.

Bästa spår: 06. Run To The Hills

Bob Dylan – Desire (1976)

Bob Dylans sjuttonde album är han sista riktigt stora. Efter detta har vi fått hålla till godo med lösryckta stunder av briljans, men Desire är genialt från början till slut.

Desire följde upp det mycket personliga skilsmässoalbumet Blood On The Tracks, och utgör på sätt och vis en kontrast gentemot detta. Efter att mest ha sjungit om sig själv och sina egna bekymmer på Blood On The Tracks så tacklar Dylan åter sociala ämnen på Desire. Öppningsspåret ”Hurricane” handlar t.ex. om den svarta boxaren Rubin ”Hurricane” Carter, som på tvivelaktiga grunder dömdes till fängelse för mord. Dylan besökte Carter i hans cell i fängelset i New Jersey, och fastnade för hans livsöde. Carter kom att frias från brotten till slut, men det skulle komma att dröja ytterligare nio år efter det att Desire hade släppts.

I ”Joey” sjunger Dylan om New York-gangstern Joey Gallo. I låten beskrivs Gallo som något av en välmenande gangster som varken gillade vapen eller våld. Porträttet är kanske lite väl romantiserande ifrån Dylans sida. Gallo var långt ifrån någon duvunge. Han spenderade många år av sitt liv i fängelse, och även om inget av dem var för mord misstänktes han ändå för att ha legat bakom flera mord i New Yorks under värld.

Desire avslutas trots allt med en av Dylans kanske mest personliga låtar i hela karriären: ”Sara” är ett tragiskt och vackert bokslut över ett döende förhållande. Enligt myten stod Dylans fru Sara och lyssnade från andra sidan glaset i studion medan han spelade in den. ”This one’s for you” ska Dylan ha sagt och sedan bara börjat spela.

Desire skapades till största del under en paus i Dylans berömda Rolling Thunder Revue-turné. Alla låtarna utom två skrev han tillsammans med Jacques Levy, som han hade träffat några år tidigare via The Byrds Roger McGuinn. Samarbetet med Levy innebar första gången som Dylan tog hjälp av en medförfattare till texterna.

Bästa spår: 09. Sara