Grinderman – Grinderman (2007)

Skitigare rock än så här är svår att hitta. Nick Caves sidoprojekt Grinderman bemannas i princip av samma uppsättning musiker som vanligtvis spelar i hans vanliga band The Bad Seeds. Skillnaden är att Nick Cave själv spelar elgitarr i Grinderman, och att projektet karaktäriseras av en mer lättsam ”låt gå”-attityd. Enligt Cave var poängen med Grinderman att skapa ett album som han faktiskt kunde tänka sig att lyssna på hemma: ”Det kan jag inte göra med The Bad Seeds”, sa han till Pennyblackmusic 2007: ” Det är alldeles för mycket av mig själv i Bad Seeds för att jag ska vilja lyssna på det.”

Nick Cave började komponera låtar på gitarr strax efter att han hade kommit hem från The Bad Seeds turné 2005. Eftersom han sällan spelade gitarr i vanliga fall fick materialet en råare ton än vad som var typiskt för Bad Seeds vid tidpunkten. Cave samlade snart Martyn Casey (bas), Jim Sclavunos (trummor) och Warren Ellis (allt möjligt) för att jobba vidare på materialet. Först kallade de sig Mini Seeds, för att efter ett tag anta namnet Grinderman (vilket även tangerade en av låttitlarna på debutskivan). För Nick Cave och de andra var Grinderman en frizon från The Bad Seeds kreativa ok. Det självbetitlade debutalbumet spelades in på bara fyra dagar, och då hann de ändå med att spela in en hel del extramaterial.

Bästa spår: 02. No Pussy Blues

Nick Cave – Idiot Prayer (Nick Cave Alone At Alexandra Palace) (2020)

Idiot Prayer är lite som att vara gäst i Nick Caves vardagsrum. Framförandet spelades in i London i somras, ungefär samtidigt som Storbritannien började öppna upp igen efter den första Covid-19-vågen. Upplägget är lika enkelt som det är genialt: 90 minuter av Nick Cave själv med ett piano i en gigantisk och tom konserthall. Idén föddes som en kommentar på den kvävande distansering som den här pandemin tvingar på oss alla. …Och kanske lite ur tristess också, vem vet? Nick Cave skulle nämligen ha varit ute på turné med sitt The Bad Seeds nu i somras, men det blev det ju som bekant ingenting av.

Egentligen var det inte meningen att detta skulle ha släppts på skiva. Framförandet var menat som ett engångsevent som inte skulle gå att se eller höra igen efter att det sänts. Reaktionerna på Caves livestreamade uppträdande var dock så överväldigande positiva att Cave och hans skivbolag väl helt enkelt inte tyckte sig ha något annat val än att ge ut det. På Idiot Prayer gräver Cave i sin katalog och plockar fram både gamla och mer sentida guldkorn. Flera låtar kommer ifrån det fantastiska skilsmässoalbumet The Boatman’s Call, men här finns också material både ifrån Grinderman-projektet och han senaste serie skivor.

Bästa spår: 20. Papa Won’t Leave You, Henry

Sinn Fenn – Usling (1996)

Jag bodde i Karlskrona under några år och kom då i kontakt med den lokala musikscenen där. På den lilla ön Hasslö två mil utanför Karlskrona finns en stark och livskraftig musiktradition. Varje sommar arrangeras Hasslöfestivalen ute på ön under några dagar i juli. Festivalen har genom åren lockat stora namn som Ulf Lundell, First Aid Kit och Eldkvarn. Men festivalarrangörerna sätter också stolthet i att flera av akterna varje år utgörs av närproducerade akter. Det goa coverbandet Selmas Broskband har t.ex. spelat på festivalen varje gång som den har gått av stapeln. Själv såg jag ett återförenat Sinn Fenn uppträda på festivalen sommaren 2014, och blev positivt överraskad av vad jag hörde – även om mina förväntningar kanske inte var uppskruvade till max.

Sinn Fenn kan väl kanske närmast beskrivas som ett svenskt The Pogues. Bandet bjuder på svarta texter tonsatta till publikfriande melodier i traditionella arrangemang med en irländsk touch. Bandet frontas av Hasslöbon Caj Karlsson, som åtnjutit en någorlunda framgångsrik solokarriär efter det att bandet splittrades någon gång runt millennieskiftet. Några enstaka gånger sedan dess har Sinn Fenn återförenats för spelningar på Hasslöfestivalen, och det har varit lika uppskattat varje gång av de lokalpatriotiska karlskroniterna.

Bästa spår: 06. Balladen Om Sven Och Hans Ångestfyllda Julimorgon

The Pogues – Red Roses For Me (1984)

Jag läste att brittiska radiokanalen BBC Radio 1 bestämt sig för att sluta spela julklassikern ”Fairytale Of New York”, eftersom de anser den vara kränkande. Jag vet inte vad ni anser, men det är kanske lite väl skitnödigt kan jag tycka. Hur som helst ställer jag mig tveksam till att den sortens initiativ verkligen ger önskad effekt. Är det i så fall inte bättre att bara sluta spela låten i stället för att högtravande gå ut med ett dekret kring att man avser censurera den? För egen del blir jag i alla fall bara mer nyfiken på låten och artisten i fråga. ..Och i detta fall faktiskt så nyfiken att jag ägnat några timmar åt att lyssna in mig på The Pogues; ett band som jag (utöver ovan nämnda jullåt) egentligen inte har lyssnat särskilt mycket på tidigare.

Red Roses For Me är The Pogues debutplatta, och knappast deras bästa. Den är både för lång och på tok för ojämn för det, men som bakgrundsmusik till en irländsk dryckesfest betraktad är det en rätt kul lyssning. Redan innan Red Roses For Me släpptes hade The Pogues gjort sig ett namn på klubbscenen i London för sina starka live-framträdanden. När The Clash tog med dem som öppningsakt under sin Englands-turné 1984 fick The Pogues ännu mer vind i seglen. Red Roses For Me kom ut i oktober 1984 och uppskattades både hos kritikerna och fansen. Vid det här skedet i karriären hade The Pogues fortfarande framtiden för sig, men det skulle inte dröja särskilt många år innan frontmannen Shane MacGowans hejdlösa knarkande och supande gjorde samarbetet omöjligt på alla nivåer.

Bästa spår: 07. Dark Streets Of London

Neil Young & Crazy Horse – Greendale (2003)

75 år gammal släpper Neil Young fortfarande skivor i en rasande takt. Nu för tiden är det dock sällan släppen med nytt material som är de intressanta. Behållningen hittar man snarare i släppen från det digra arkivmaterial som han sitter på, och som han har portionerat ut lite efter hand under de senaste åren. Tidigare i år gav han ut den förlorade 70-talsplattan Homegrown, och för ett par veckor sedan bjöd han på live-plattan Return To Greendale, som spelades in i Toronto under Greendale-turnén 2003. Den är skön att lyssna på, så sett. Men man kan egentligen lika gärna slå på studioalbumet Greendale, som i princip spelades in live i studion och har samma låtordning som Return To Greendale.

Greendale var Neil Youngs första riktigt starka album sedan första halvan av 90-talet. Det är ett konceptalbum som utspelar sig i den fiktiva småstaden Greendale i Kalifornien. Storyn kretsar kring ett polismord som krossar den idylliska tillvaron i samhället. I den charmiga men smått förbryllande berättelsen väver Neil Young in teman som miljöaktivism, politisk korruption och massmedias ansvar. Enligt Young växte storyn och konceptet fram mer eller mindre av sig självt. Han började en dag plötsligt sjunga om karaktärerna Sun Green och Grandpa, och därefter kom låtarna allt eftersom. ”Jag tyckte det var lika spännande varje dag att gå till studion”, berättade Young; ”för inte ens jag visste hur historien om familjen Green skulle sluta”. Neil Young var så förtjust i projektet att han även filmatiserade Greendale under pseudonymen Bernard Shakey. Karaktärerna spelades av bandmedlemmar och kompisar till Young. Själv har jag bara sett korta sekvenser ifrån den filmen, men de har varit tillräckliga för att jag ska känna mig ganska trygg i övertygelsen om att Neil Young inte hade kunnat falla tillbaka på sitt filmskapande om det hade skitit sig med musiken.

Till Greendale slog Young åter sina påsar ihop med rytmsektionen i Crazy Horse. Till skillnad från tidigare var dock inte gitarristen Frank Sampedro med den här gången, vilket gjorde att Greendale fått ett mycket rått och primitivt sound – t.o.m. med Crazy Horse-mått mätt. Det passar de spontana och halvt improviserade låtarna väldigt bra. Neil Young har inte lyckats överträffa den här plattan sedan han släppte den, och lär väl inte hinna göra det innan han trillar av pinn heller…

Bästa spår: 06. Bandit

Eagles – Hotel California (1976)

I mars 1976 började Eagles spela in det legendariska Hotel California i Criteria Studios i Miami. Albumet, som var Eagles femte, blev en enorm succé både kritikermässigt och försäljningsmässigt (det är ett av tidernas mest sålda album). Men det är också det album som bandmedlemmarna själva håller högst i katalogen: ”Vi peakade nog med Hotel California”, erkände sångaren Don Henley 1982; ”efter det började vi glida isär både som samarbetspartners och vänner.”

Den första låten som skrevs till albumet var just det berömda och magiska titelspåret. ”Hotel California” började som ett instrumentalt spår av gitarristen Don Felder, som kom på huvuddragen när han bodde i ett hus som han hyrde intill Malibu Beach. De latino/reggae-inspirerade tonarterna fick de andra i bandet att ge låten det talande arbetsnamnet ”Mexican Reggae”, och de jobbade entusiastiskt vidare med låten. Don Henley och Glenn Frey skrev tillsammans lejonparten av texten. Att temat skulle kretsa kring ett kaliforniskt hotell var Don Henleys idé, och genom åren har han gett otaliga och mycket varierande förklaringar till vad han egentligen ville ha sagt med den kryptiska lyriken. Den något sådär gemensamma nämnaren verkar vara att ”Hotel California” handlar om förlorad oskuld och den amerikanska drömmen som koncept.

Eagles stötte på oväntade problem under inspelningarna. Bara några inspelningsbås längre bort höll nämligen hårdrocksbandet Black Sabbath hus. De var i full färd med att spela in sitt nya album Technical Ecstacy och förde ett sjuhelsikes oväsen. Många gånger blev Eagles tvungna att ta långa pauser för att inte få med Ozzy Osbournes ylande sång eller Tony Iommis distade gitarrer på inspelningarna. Den sista låten på skivan: ”The Last Resort”, fick spelas in flera gånger om på grund av Black Sabbaths öronbedövande oväsen.

Bästa spår: 01. Hotel California

Frankie Lee – Stillwater (2019)

Det här hade faktiskt gått mig helt förbi. Stillwater är singer-songwritern Frankie Lees tredje studioalbum och släpptes förra året. Om det inte vore för att det dök upp som tips i min Spotify hade jag nog missat det helt. Och synd vore väl det, för jäkligt bra är det.

Stillwater är namnet på den håla i Minnesota där Frankie Lee föddes och växte upp. Efter några års kringflackande liv som tagit honom både till Texas och Kalifornien valde han att återvända dit för att spela in albumet i en provisorisk inspelningsstudio i sin mors hus. Många av låtarna är inspirerade av den lilla staden och tragiska livsöden hos människor ifrån den. Lee har kallat skivan för ”ett kärleksbrev till sin hemstad”.

Bästa spår: 04. In The Blue

AC/DC – POWER UP (2020)

Jag får väl erkänna att jag var bra sugen på att såga det här. AC/DC:s hjärndöda heavy metal har liksom aldrig tilltalat mig. Men tvärtemot vad man skulle kunna tro när man har att göra med ett rockband vars samtliga medlemmar har uppnått svensk pensionsålder så är faktiskt POWER UP fulladdat med energi och skaparglädje. Riffen och låtarna är inte fy skam de heller. När allt kommer omkring kan jag inte göra annat än att lyfta på hatten för dessa australiensiska heavy metal-veteraner. Bra jobbat, mates!

POWER UP bygger på gamla låtidéer som Angus Young hittat i skrivbordslådan från han och bortgångne brorsan Malcolms låtskrivningssessioner till tidigare plattor. Angus betraktar också albumet som en hyllning till Malcolm, som dog 2017. Det tangerar lite 1980 års Back In Black, som var en hyllning till då nyligen avlidne originalsångaren Bon Scott. 

Med Malcolm Youngs död och sångaren Brian Johnsons hörselproblem var det nog inte många som vågade tro annat än att 2014 års Rock Or Bust var AC/DC:s sista album. Den senaste världsturnén klarade de av att med nöd och näppe lösa tack vare Axl Rose oväntade hjälp. Guns N’ Roses-sångaren klev in som stand-in för Brian Johnson efter att Johnson blivit rekommenderad av läkare att lägga ner musicerandet omedelbart innan han blir döv. När det ändå så smått började tisslas och tasslas om en eventuellt ny AC/DC-platta ryktades det faktiskt ett tag om att Axl Rose skulle sköta sångbiten även i studion. I stället återförenades bandet med Johnson under stort hemlighetsmakeri i augusti 2018 och spelade in POWER UP tillsammans. Det lyckades de ganska bra med.

Bästa spår: 08. Wild Reputation

Guns N’ Roses – Use Your Illusion I (1991)

”Tänk att få dansa tryckare till den här låten”, tänkte jag när jag första gången hörde Guns N’ Roses ”November Rain” på ett disco i mellanstadiet. Den vackra pianomelodin! de fantastiska gitarrsolona! Stråkarna… Jag tyckte att det var världens bästa låt som jag lyssnade på. …Och faktiskt. Nästan trettio år senare tycker jag emellanåt fortfarande det. ”November Rain” är Axl Roses stora och obestridda mästerverk. Han ägnade många år åt att fullända låten. Redan till debutplattan Appetite For Destruction figurerade den i ett halvfärdigt skick bland många andra som aldrig kom med på den skivan. Den tidiga akustiska demoversionen ifrån den tiden har länge cirkulerat som bootleg bland fansen, men släpptes officiellt för första gången härom året med deluxe-utgåvan av Appetite For Destruction. ”November Rain” är oerhört vacker även i den tappningen, men den bombastiska nio minuter långa kärleksballad som till slut släpptes med Use Your Illusion I är någonting helt annat.

Någon tryckare till ”November Rain” blev det förstås aldrig någonting av. I vanlig ordning stod jag som fastnaglad vid godisståndet väntandes på att chansen skulle glida mig ur händerna; för feg för att bjuda upp någon. Men ni behöver inte oroa er. Jag har kommit över det vid det här laget.

Precis som tvillingsskivan Use Your llusion II – som släpptes samtidigt – lider Use Your Illusion I av sin ojämnhet. Bitvis är det fullkomligt genialt (”November Rain”, ”Coma” m.fl.), bitvis är det knappt ens mediokert (”Bad Apples”, ”Garden Of Eden” m.fl.). I en alternativ verklighet släppte Guns N’ Roses det bästa ifrån dessa båda skivor som ett enda album och sopade med det mattan med den ändå urstarka debutskivan Appetite For Destruction.

…På sätt och vis kanske spretigheten och ojämnheten i materialet på dessa båda skivor är ett uttryck för den splittring som fanns i bandet vid den här tidpunkten. För om Guns N’ Roses någonsin hade varit ett harmoniskt band så var de dagarna sedan länge räknade när det var dags att spela in Use Your Illusion I och II. Drogmissbruk, girighet och kreativa meningsskiljaktigheter hade drivit bandmedlemmarna ifrån varandra. Det enda som gjorde att bandet inte kollapsade snabbare än vad det faktiskt gjorde var Axl Roses tjurskallighet, och de övriga bandmedlemmarnas gemensamma antipati gentemot den självupptagna frontmannen. …Allt enligt devisen att det finns ingenting som binder en grupp samman bättre än en gemensam fiende…

Här kommer mitt försök på Use Your Illusion som ett album:

  1. You Could Be Mine
  2. Double Talkin’ Jive
  3. 14 Years
  4. Knockin’ On Heaven’s Door
  5. Civil War
  6. Don’t Cry (Original)
  7. Pretty Tied Up
  8. Breakdown
  9. Estranged
  10. November Rain
  11. Dead Horse
  12. Coma

Bästa spår: 10. November Rain

Sebastian Bach – Angel Down (2007)

Under 90-talet var Sebastian Bach sångare i det genomusla hårdrocksbandet Skid Row. Tiden i Skid Row har han följt upp med en solokarriär av ungefär motsvarande kvalitet. Angel Down var tekniskt sett hans första soloplatta, eftersom de två tidigare hade varit live-skivor. Vid tidpunkten fick Angel Down mest uppmärksamhet för att den bjöd på ett gästspel av den mycket medieskygge Guns N’ Roses-sångaren Axl Rose, som hade legat i ide sedan The Spaghetti Incident släpptes mer än ett decennium tidigare. De många åren av hemlighetsmakerier ifrån Axl Rose sida hade byggt upp förväntningarna på det nya Guns N’ Roses-album som han höll på att skapa till nivåer som var närmast omöjliga att leva upp till. Hans halvdana Chinese Democracy släpptes till sist 2008, och med facit i hand borde man ha förstått att Rose aldrig satt på något sprängstoff. Han hade ju trots allt redan bevisat att hans omdöme inte var bättre än att han tyckte att det var en bra idé att ställa upp på detta spektakel t.ex..

Angel Down släpptes i november 2007. Ledsingeln var Aerosmith-covern ”Back In The Saddle”, som var en av tre låtar som Sebastian Bach sjöng på tillsammans med Axl Rose. Bach sade sig vara mycket nöjd med skivan. I någon intervju sade han t.o.m. att han trodde att den skulle komma att lyssnas på långt efter att han själv ligger död och begraven. I ärlighetens namn fick Angel Down också hyfsade recensioner vid release , men för egen del har jag alltid haft svårt för den här sortens substanslösa heavy metal. Sebastian Bachs byfåneaktiga utstrålning gör knappast saken bättre.

Bästa spår: 03. Back In The Saddle