Nick Cave & Warren Ellis – CARNAGE (2021)

Av en ren tillfällighet skrev jag om Nick Caves och Warren Ellis soundtrack till den fina western-rullen ”The Assassination Of Jesse James By The Coward Robert Ford” för några dagar sedan. Då hade varken jag eller någon annan en aning om att dessa båda herrar precis stod i begrepp att släppa ett helt album fyllt med nytt fräscht material. Helt ifrån ingenstans också. CARNAGE är Nick Caves och Warren Ellis första samarbete som inte är ett soundtrack till någon film (om man bortser ifrån att Ellis även är medlem i The Bad Seeds, då förstås). CARNAGE spelades in under ett antal veckor i Corona-lockdown. De åtta låtarna komponerade Cave och Ellis under tre inledande intensivt kreativa dagar, och tiden därefter handlade mest om att hitta låtarnas rätta karaktär – något som de lyckats bra med. CARNAGE är både oerhört mörkt och oerhört starkt. Cave själv har beskrivit plattan som ”ett brutalt men myckert vackert album, vilande i en kollektiv katastrof”.

Bästa spår: 04. White Elephant

Neil Young & Crazy Horse – Way Down In The Rust Bucket (2021)

När nu livekonserter helt har eliminerats ifrån nöjesutbudet får man försöka söka tröst i annat. En grej kan ju vara att lyssna på ett live-album då t.ex. Way Down In The Rust Bucket utgör ännu ett släpp ifrån Neil Youngs digra arkiv. Albumet består i ett maratonlångt framförande (nästan två och en halv timme) som han och Crazy Horse stod för i Santa Cruz, Kalifornien, den 13:e november 1990. Inspelningarna fångar ett rockband som tänder på alla cylindrar, med en Neil Young i ny kreativ toppform efter en lång tids svacka. Vid tidpunkten hade Young och Crazy Horse precis släppt det hyllade Ragged Glory, och konserten i Santa Cruz var egentligen en ren uppvärmning inför den stundande Ragged Glory-turnén.

Way Down In The Rust Bucket är en njutning för den som gillar skitig rock. Men det riktar sig i allra högsta grad mot de redan Young-frälsta. Bandet jammar friskt och är inte blyga för att dra ut på låtarna, gärna i tvåsiffrigt antal minuter. Som album betraktat kan Down In The Rust Bucket bli lite segt, men det var säkert en häftig upplevelse att vara där i publiken den 13:e november 1990. Young och hans vänner är på tok för gamla för att leverera med den här energin och geisten numera.

Foo Fighters – Medicine At Midnight (2021)

Dave Grohl har refererat till Medicine At Midnight som Foo Fighters eget Let’s Dance. Han tänker förstås då på David Bowies klassiska hitalbum ifrån 1983. Enligt Grohl har bandets ambition den här gången mest varit att ha kul: ”Det är nästan som ett dansalbum”, sa Grohl till NME i maj förra året; ”det har groove”. Medicine At Midnight skulle egentligen ha släppts under 2020, men blev – som så mycket annat – uppskjutet p.g.a. Covid-19-pandemin. Nu är plattan hur som helst här, och man får väl ge Dave Grohl och hans kamrater att de lyckats skapa en ganska trevlig samling rocklåtar – även om man kanske saknar lite spets i materialet.

Medicine At Midnight spelades in ganska snabbt, och det fanns två anledningar till det: Dels förlöpte den kreativa processen smärtfritt, men det kanske främsta skälet var nog ändå att det råkade spöka i huset som bandet spelade in i – vilket gjorde att de ville därifrån så fort som möjligt. Dave Grohl & co. hyrde ett gammalt 40-talshus i Los Angeles utkanter för inspelningarna av Medicine At Midnight. Enligt Grohl hände där konstiga saker mest hela tiden. Allt ifrån att gitarrerna stämdes om till att inspelade spår plötsligt och oförklarligt försvann. Bandmedlemmarna påstår sig t.o.m. ha fångat ett och annat spöke på film, men får p.g.a. sekretessavtal med hyresvärden (som letade ny köpare till huset) inte visa dessa videos för allmänheten.

Medicine At Midnight är egentligen ett ganska konventionellt Foo fighters-album. Visst gästspelar lite funk-takter och sådär, men på det stora hela känner man ju helt klart igen sig. Personligen tycker jag att det hör till det bättre materialet som bandet har levererat på senare år, men jag kan ju sakna det Foo Fighters som fanns på andra sidan millennieskiftet. Innan de blev så arenarocksaktiga av sig.

Bästa spår: 04. Waiting On A War

Weezer – OK Human (2021)

Javisst, ja… Weezer har släppt nytt också. Bandets fjortonde album OK Human kom för bara några dagar sedan. Tyvärr har jag väl svårt att komma på något band som har gjort mig besviken fler gånger än denna kaliforniska alternativrockskvartett. Med mycket få undantag har Weezer inte gjort någonting riktigt bra på femton år. Nya OK Human, vars titel anspelar på Radioheads mästerverk ifrån 1997, har fått helt OK recensioner. Men det följer samma själlösa formula som det mesta som Weezer har släppt under 2000-talet. Känner man för att lyssna på Weezer gör man bättre i att sätta på Pinkerton eller Blue Album i stället…

Bästa spår: 01. All My Favorite Songs

Jakob Hellman – Äntligen Borta (2021)

1989 byggdes det första X2000-tåget. Jag minns själv hur häftigt toppmodernt det kändes att resa med det de få gånger som vi syskon och mamma råkade hamna på ett sådant på vägen neråt Danmark för att hälsa på mormor. Samma år arrangerades även ishockey-VM i en nybyggd Globen i Stockholm. Sverige slutade fyra i turneringen, efter nationer som Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.

Det var också 1989 som Jakob Hellman släppte sin första, och tills nu i fredags, senaste skiva.

Jag förstår inte varför han var tvungen att ställa upp i tramsprogrammet ”Så Mycket Bättre”, men kvaliteten i Äntligen Borta gör att jag faktiskt kan överväga att förlåta honom. På Äntligen Borta bjuder Jakob Hellman på samma smittosamma pop som i den hyllade debuten. Det är faktiskt riktigt bra!

Bästa spår: 10. Nere I Min Mörka Grav

Ben Kweller – Circuit Boredom (2021)

Indierockaren Ben Kweller rivstartar 2021 med ett nytt album redan på årets första dag. Det är en välkommen överraskning ifrån en som inte direkt har skämt bort oss med nya releaser på det senaste. I själva verket hade följdverkningarna av en nära-döden-upplevelse för några år sedan nästan fått honom att helt lägga musikkarriären på hyllan. Det var på en semestertripp till New Mexico som Kweller, hans fru och barn var bara minuter ifrån att dö av en kolmonoxidförgiftning. Upplevelsen traumatiserade Kweller som tappade lusten för både musiken och för att göra saker utanför husets fyra väggar i största allmänhet. Frånvaron från musiken varade i fem år innan en av hans nära vänner i princip tvingade honom tillbaka till studion. Resultatet blev Circuit Boredom.

Åtta låtar och en speltid som understiger halvtimmen är väl kanske lite i klenaste laget för att ens få kallas album, men Ben Kweller säkerställer i alla fall en hög standard rakt igenom Circuit Boredom. Flera av låtarna sätter sig på huvudet redan efter första lyssningen. Men personligen gillar jag hans utsvävningar i countryn med 2009 års Changing Horses bättre.

Bästa spår: 03. Just For Kids