Taylor Swift – Folklore (2020)

Till sitt nya album Folklore har Taylor Swift gått i maskopi med Bon Iver och The Nationals Aaron Dessner. Antagligen för att få lite indie-kredibilitet. Dessner medverkar både som medproducent och som låtskrivarpartner till Swift. Albumet släpptes helt utan förvarning härom veckan. Fram till dess hade projektet varit så superhemligt att Dessner inte ens hade berättat om det för sin åttaåriga dotter, som har Taylor Swift som sin stora idol. Sedan releasen har Folklore slagit alla möjliga streaming-rekord.

Jag har ingenting emot Taylor Swift. I själva verket gillar jag hennes lättsmälta pop och tycker att hon är en kapabel låtskrivare som har bra känsla för minnesvärda melodier. Men på Folklore trampar hon in i en terräng som inte behärskar. Albumet är faktiskt ganska tråkigt, på gränsen till sövande. Förra årets Lover var bra mycket bättre än detta.

Bästa spår: 08. august

The Chicks – Gaslighter (2020)

The Chicks är antagligen mer kända för sina politiska utspel än för sin musik. Nyligen slopade bandet – som ju tidigare hette Dixie Chicks – ordet ”dixie” ur bandnamnet. Anledningen var ordets association till gångna tiders rasistiska södern. I vissa läger sågs tilltaget visserligen som kontroversiellt, men det ordentliga ramaskriet orsakade de för drygt femton år sedan – när de öppet kritiserade den sittande presidenten Bush. Den överdrivna uppståndelsen kring detta kan från ett utanförperspektiv tyckas obefogad, men man får komma ihåg att den typen av mycket polerad Nashville-country som dessa damer är verksamma inom är ganska troget kopplat till en konservativ republikansk höger. Att ge sig på en republikansk president gör man helt enkelt inte.

Gaslighter är The Chicks första album på fjorton år. Det är också ett skilsmässoalbum. Sångerskan och frontkvinnan Natalie Maines separation ifrån ex-maken Adrian Pastar genomsyrar temat på albumet och låtarna. Skivan har fått fin kritik på många håll och beskrivits som en ny formtopp för bandet.

Personligen kan jag tycka att det är ganska tröttsamt att det är Jill Jonssonsk överproducerat radioskval som detta som folk föreställer sig när man berättar att man lyssnar på country-musik. Country för mig är typ Townes Van Zandt eller Gram Parsons. Det är skör musik. The Chicks är ett exempel på en betydligt plastigare produkt som visserligen mäktar med att underhålla en stund i bilen, men som man ganska snabbt förtränger så fort man har nått dit man ska.

Bästa spår: 01. Gaslighter

Becca Mancari – The Greatest Part (2020)

Becca Mancaris andra soloalbum The Greatest Part släpptes för en knapp månad sedan. Det är kvalitetssäkrad sovrums-indiepop med trevliga melodier och texter som känns. Musik som gör sig till morgonkaffet, eller varför inte i hängmattan? Jag har lyssnat flitigt på skivan i ett par veckor och håller den som en av favoriterna från 2020 hittills.

Becca Mancari bor nu i Nashville, men växte upp på Staten Island, New York. Hennes föräldrar var strikt religiösa och tog låbgt ifrån lätt på att hon som ung vuxen kom ut som gay, något som hon också sjunger om i fina singeln ”First Time”: ”I remember the first time my dad didn’t hug me back”. Starkt.

Bästa spår: 02. First Time

HAIM – Women In Music Pt. III (2020)

Baserat på de fina recensioner som Women In Music Pt. III har åtnjutit inser jag att detta är ett album som jag verkligen borde gilla. …Och det är inte som att jag tycker att det är dåligt, men faktiskt ganska så slätstruket. Sheryl Crow är en association som inte känns allt för avlägsen.

HAIM består av de tre systrarna Este, Danielle och Alana Haim. Women In Music Pt. III är den tredje plattan sedan debuten Days Are Gone 2013. Bandet har annars funnits sedan 2007, men under de första fem-sex åren var det mest som en plojgrej. HAIM spelade på bröllop och mindre tillställningar i och kring Los Angeles. Deras första spelning ska ha varit på en deli i Hollywood, och betalt fick de den gången i en portion soppa av traditionell judisk modell. Det hela tog fart på riktigt först när mittensystern Danielle upptäcktes av The Strokes-frontmannen Julian Casablancas, som anlitade henne som gitarrist i sitt band när han skulle ut och turnera på sitt solomaterial.

Bästa spår: 07. Don’t Wanna

Phoebe Bridgers – Punisher (2020)

Phoebe Bridgers nya skiva tar några lyssningar att komma in i, men när den väl har fastnat är det svårt att släppa taget om den. Punisher är ett jämnstarkt album som engagerar. Det hade möjligen inte skadat med något mer up-tempo-spår för att röra om lite i grytan, men å andra sidan sköter medryckande ”Kyoto” den biten med den äran.

25-åriga Phoebe Bridgers är bland de hetaste på singer-songwriter-himlen just nu. Hon kommer ifrån Los Angeles och bor av en slump bara ett stenkast ifrån Echo Park, där hennes favorit-artist Elliott Smith tog sitt liv 2003. Titelspåret ”Punisher” skrev hon halvt på skoj om hur efterhängsen Smith hon antagligen hade varit om han fortfarande varit vid liv. Ordet ”Punisher” är ett musiker-slanguttryck som används skämtsamt för att beskriva fans som dröjer sig kvar lite väl länge vid merchandise-bordet på spelningarna.

Bästa spår: 03. Kyoto

Bob Dylan – Rough And Rowdy Ways (2020)

En gång i tiden var han mer relevant än någon annan. Sin generations stora poet. Hans låtar byggde lika mycket på geniala melodier som på sylvass och aktuell samhällskritik. Men 2020 är det ungefär tre decennier sedan som han senast släppte en riktigt bra låt (”Brownsville Girl”), och han ägnar sig numera åt sövande gubb-blues kring ämnesval så rykande heta som ett över 50 år gammalt presidentmord. Eftersom Bob Dylan uppnått status som fridlyst mot negativ kritik hyllas förstås ändå nya Rough And Rowdy Ways unisont bland musikjournalisterna som ännu ett mästerverk. Ur Dylans mer sentida katalog är det väl i princip bara mega-bottennappet Christmas In The Heart som inte blivit upphöjt till skyarna som briljant, men musikkritikerna kände sig då i stället tvungna att ursäkta det hela med att Dylan säkert inte menat allvar med plattan.

Jag har svårt att uppbåda något större engagemang för Rough And Rowdy Ways. Jag tycker att det är både medelmåttigt och segdraget. Men jag får erkänna att ”Key West (Philosopher Pirate)” faktiskt är en riktig fullträff.

Bästa spår: 09. Key West (Philosopher Pirate)

Neil Young – Homegrown (1975, 2020)

Detta är alltså någonting så udda som ett 45 år gammalt album som ges ut för första gången nu. Neil Youngs mytomspunna Homegrown var egentligen avsett att följa upp mästerverket On The Beach, men i sista sekund ångrade sig Young och valde att släppa Tonight’s The Night i stället. Young kände att Homegrown var ett alldeles för personligt verk för att släppa till offentlighetens nagelfarande. ”Jag kunde helt enkelt inte lyssna på det”, erkände han i ett pressutskick i samband med att releasen äntligen tillkännagavs för någon månad sedan. På Homegrown bearbetar Youngs skilsmässan med skådespelerskan Carrie Snodgress, som han hade sonen Zeke med. Det är ett melankoliskt album som är mer akustiskt än elektriskt. En del av låtarna är helt nya även för de mest hardcore av Neil Young-fansen, men flera av låtarna har också släppts i alternativa versioner på senare Young-plattor. ”White Line” finns t.ex. att avnjuta i distad version på Ragged Glory, och ”Star Of Betlehem” kom med på American Stars ‘n Bars. Homegrown är en trevlig skiva, men den är inte alls lika kraftfull som Tonight’s The Night som Young valde att släppa i stället på den tiden det begav sig.

Bästa spår: 12. Star Of Betlehem

Built To Spill – Built To Spill Plays The Songs Of Daniel Johnston (2020)

Är det något som jag är svag för så är det okonstlade popmelodier levererade med känsla. Built To Spill har alltid varit duktiga på att hitta på sådana själva, så varför de känner att de behöver ta hjälp av Daniel Johnstons låtsamling vet jag inte riktigt. Men det är hur som helst inget snack om att dessa låtar gör sig mycket fint i Built To Spill-tappning. Sen är det väl möjligt att denna hyllningsskiva kanske inte kommer hålla i längden riktigt. Johnstons olyckliga kärlekslåtar är visserligen bra, men de är också ganska lätt-tuggade.

Jag får vara ärlig och erkänna att jag inte kände till Daniel Johnston sedan tidigare. I amerikanska indiekretsar gjorde han sig ett namn under 80-talet med sina charmiga lo-fi-inspelningar. I början på 90-talet fick han en ordentlig karriärskjuts av Kurt Cobain, som stöttade Johnstons musik offentligt. 2019 dog Daniel Johnston i en hjärtattack, bara 58 år gammal. Under hela sitt liv led han av bipolär sjukdom och schizofreni.

2017 gav sig Johnston ut på vad som skulle visa sig vara hans sista turné. På några av konserterna i Pacific Northwest ställde Built To Spill upp som kompband. Built To Spill Plays The Songs Of Daniel Johnston kom till medan bandet repade för att lära sig låtarna inför dessa konserter. Enligt Built To Spills gitarrist och sångare Doug Martsch ville de att skivan skulle låta lite om en demoinspelning. Samma spontanitet liksom. Och det är ungefär vad den gör.

Bästa spår: 02. Tell Me Now

Father John Misty – Off-Key In Hamburg (2020)

För Josh Tillman att släppa ett livealbum 2020 är nästan lite som att fuska. Med den låtskatt som han odlat fram under loppet av fyra Father John Misty-plattor sedan debuten 2012 blir det liksom alldeles för enkelt att rada upp en ganska svårslagen setlist. Men sen vet jag i och för sig av egen erfarenhet att han är en artist som inte nödvändigtvis kan tända till på beställning, även om han alltid bjuder på proffsiga framföranden. Konserten som jag såg på Trädgår’n i Göteborg 2016 är en av de bästa som jag sett. Men två år senare på Göteborgs Konserthus kändes han nästan sömnig. Framträdandet i Hamburg den 8:e augusti 2019, som denna skiva återger, är stabilt från början till slut. Intäkterna från Off-Key In Hamburg går oavkortat till MusiCares Covid-19 Relief Fund. Det är ett initiativ för att stötta de musiker som tidigare i princip levt på marginalen, men som nu under pandemin med inställda spelningar och allt vad det innebär plötsligt står helt utan inkomst.

Bästa spår: 09. Ballad Of The Dying Man

Thåström – Klockan 2 på natten, öppet fönster… (2020)

Jag brukar väl inte direkt gå igång på live-album. Men med Thåström är det ju något speciellt. Jag har själv bara sett honom live en gång. Det var på Storsjöyran för flera år sedan. Grymt bra var det! Klockan 2 på natten, öppet fönster… består av framträdanden från Thåströms vår- och höstturné 2017/2018. Låtvalen kommer företrädesvis från hans mer sentida serie album. Undantaget är väl ”Det enda du behöver”, som släpptes som B-sida på singeln ”Hjärter Dam” år 1999.

Jag hade förstås hellre sett en platta med helt nytt material. Men för att vara ett live-album är Klockan 2 på natten, öppet fönster… jäkligt bra.

Bästa spår: 03. Kom Med Mig