Lill-Babs – 40 Bästa (2019)

”Star Trek”-febern nådde aldrig Sverige. Man kunde faktiskt inte ens se serien i någon av den svenska statstelevisionens båda kanaler förrän 1977 – nästan tio år efter att den lagts ned i USA. Men det hade nog inte spelat någon roll oavsett. Här var det western-såpan ”High Chaparral” som gällde, och Sveriges Mr. Spock hette Manolito Montoya. Han var en amerikansk-mexikansk cowboy som både kunde skjuta skarpt och prata apache-språk. Henry Darrow, som spelade karaktären, blev så omåttligt populär i det här landet att han bjöds över från staterna för att turnera runt i svenska folkparker under en sommar. Det enda han behöver göra var att visa sig på scen under några minuter och kanske ta några danssteg. Publikens förtjusning var fullständig.

Även i musikmediet lämnade ”High Chaparall” sina avtryck. 1968 släppte Lill-Babs singeln ”Manolito”, i vilken hon utförligt beskriver sin obesvarade kärlek till denna fiktiva figur. Dagens skiva får därför bli denna samlingsplatta med Lill-Babs från 2019, släppt antagligen mest i syfte att profitera på hennes död. Verkshöjden på det här är kanske inte svindlande, men goa låtar som ”Är Du Kär i mej ännu, Klas-Göran?” och ”Leva Livet” lockar ändå fram ett och annat litet leende.

Bästa spår: 02. Leva Livet

Hollywood Vampires – Rise (2019)

Inte heller jag är immun mot lite smaskigt kändisskvaller. Den pågående rättstvisten i London mellan Johnny Depp och hans ex Amber Heard fyller löpsedlar och är svår att missa, och jag måste motvilligt erkänna att jag tycker att den är ganska intressant att följa. Johnny Depp har varit en av mina favoritskådespelare, och jag tyckte under många år att hans namn på en film var en kvalitetsstämpel i sig. Men med de senaste årens klavertramp får man väl konstatera att stjärnglorian faktiskt har falnat en aning.

…Som så många andra ville den unge Johnny Depp egentligen bli rockstjärna. Men till skillnad från de flesta av oss som i stället blev någonting i stil med receptionist, syokonsulent eller vaktmästare – så gick Johnny Depp och tog ett knegarjobb som filmstjärna. Som tur är har han ändå kunnat leva ut sina gitarrhjältedrömmar under lediga stunder vid sidan av filmstjärneriet. Han har bl.a. gästspelat på album av Oasis och Iggy Pop, och var t.o.m. påtänkt som ny gitarrist i kompisen Marilyn Mansons band för några år sedan. På senare tid har det dock varit all-star-hårdrocksbandet Hollywood Vampires som har gällt. Hollywood Vampires – som förutom Johnny Depp även består av skräckrockslegendaren Alice Cooper och Aerosmith-gitarristen Joe Perry – har gett ut två ganska usla album, varav Rise utgör det senaste.

Rise hade varit ursäktat om personerna bakom spektaklet hade varit femton år gamla. Av ett gäng medelålders män förväntar man sig kanske en något lite mognare insats. Samtidigt får man väl ta Hollywood Vampires för vad det faktiskt är: Bara ett gäng gubbs som tycker att det är skoj att lira några hårdrocks-covers tillsammans i garaget. Den enda skillnaden är egentligen att heter man Johnny Depp, Alice Cooper och Joe Perry blir giggen som man får inför utsålda arenor i stället för på den lokala karaokebaren kl. 16 en torsdagseftermiddag.

Bästa spår: 10. Heroes

Blandade Artister – Så Mycket Bättre (2019)

Lyssnar folk verkligen på det här?

Herregud.

Självgoda andrasorteringskändisar från den svenska artistankdammen tolkar varandras dussinlåtar på ansträngda sätt. Kan det bli sämre?

Det är inte ofta jag blir upprörd. Men jag kände mig tvungen att få ur mig det här efter att ha hört Magnus Ugglas urfåniga version av Petters ”Det går bra nu” i bilen tidigare idag.

När en usel cover på Tomas Ledins ”En del av mitt hjärta” spelades några minuter senare trodde jag först att jag hörde ytterligare en radioplåga från årets ”Så Mycket Bättre”. Döm om min förvåning när programledaren då förklarar att det jag precis har lyssnat på var soundtracket till en ny svensk storfilm baserad på Tomas Ledins låtar och texter.

Tomas Ledins låtar och texter…

Har ni hört något så dumt?

Inte nog med det. Malin Åkerman, en av de få Hollywood-stjärnor som vi har, har tydligen nedlåtit sig till att spela en av huvudrollerna i denna film.

Det är lite som om Max Von Sydow hade spelat en av huvudrollerna i den där Sean Banan-filmen som kom för några år sedan.

Var är världen på väg?

Och nej. Detta är förstås ingen skiva i klassisk bemärkelse. Men det är ju å andra sidan bara en tidsfråga innan eländet är sammanställt i någon bensinmackssamling och säljs på en Circle-K nära dig. Och den kommer säkert att sälja bra också.

Bästa spår: Miss Li- Lev nu dö sen

Ed Sheeran – No.6 Collaborations Project (2019)

Apropå ”Sagan Om Ringen”-musik… Den här britten gjorde ju ”I See Fire”, som var ledmotivet till den andra filmen i Peter Jacksons filmatisering av ”Bilbo”. Låten är lite som filmserien kan man säga. Helt OK, men liknelsen ”att koka soppa på en spik” ligger nära till hands. För precis som att Tolkiens drygt hundra sidor långa bok inte håller för att kavlas ut över tre jättelånga filmer håller inte Sheerans enda melodistrof för att tänjas ut över en fem minuter lång låt.

Sedan genombrottet vid decenniets början har Ed Sheeran radat upp hits och utmärkelser. Tidigare i år slog han t.o.m. rekordet för tidernas mest lukrativa turné, ett rekord som tidigare innehades av U2. Sheeran är än en av världens absolut hetaste artister just nu, och det övergår mitt förstånd fullständigt.

På sin senaste skiva No.6 Collaborations Project samarbetar Sheeran med den amerikanska musikindustrins grädda. Åtminstone hälften av dem är så inne att en trendvilsen föredetting som jag själv aldrig ens har hört talas om dem. De femton namntunga spåren imponerar genom att inte innehålla en enda originell idé någonstans. Den enda låten som sticker ut lite är den sista, och det är bara för att den råkar innehålla en distad gitarr. Det gör den bara annorlunda, inte bättre.

Bästa spår: 08. Remember The Name

Strand Of Oaks – Eraserland (2019)

Redan när detta släpptes i mars i år kände jag att detta var en stark utmanare till titeln som 2019 års bästa. När det nu bara är två veckor kvar till dopparedan vågar jag mig på att sticka ut hakan och säga att Eraserland verkligen är årets bästa album.

Tim Showalter heter mannen bakom Strand Of Oaks. Eraserland är hans sjätte album. Hans tidigare alster har jag inte blivit direkt lyrisk över, men det är onekligen någonting väldigt speciellt med Eraserland. Showalter skrev albumet under loppet av några dystra vinterveckor i enskildhet vid havet utanför New Yersey. Det spinner ur depression och åldersnoja. ”I gotta get my shit together before I’m 40” suckar han ikapp med slidegitarren i tredjespåret ”Keys”. Ja, det kan man ju relatera till…

Bästa spår: 04. Visions

Ian Noe – Between The Country (2019)

Detta är en av de trevligare nya bekantskaperna som 2019 haft att bjuda på! Kentucky-sonen Ian Noes debutalbum är avskalad Americana av det tidlösa slaget. Skivan hade lika gärna kunnat komma ut för 40 år sedan. Noe sjunger om tragiska livsöden bland de socialt marginaliserade i hans lantliga hemtrakter. Det är ärligt och äkta, och ett starkt låtskriveri hela vägen igenom. Rekommenderas!

Noe kommer till Sverige för några spelningar i februari. Göteborg skippar han dock. Stockholm och Gävle är det som gäller om man är intresserad.

Bästa spår: 04. Letter To Madeline

Taylor Swift – Lover (2019)

Man får väl ändå försöka ge lite sken av att man hänger med en smula på vad ungdomarna nu för tiden lyssnar på. Detta tycker jag faktiskt är ganska trevligt. Swift levererar en snäll, lättsmält och melodiös pop som gör en på gott humör. Sympatiskt. Det funkar fint att utöva diverse hushållssysslor till, och det slår det mesta annat som spelas i P3.

Taylor Swift kammade hem storkovan på American Music Awards härom helgen. Hon fick priser för allt möjligt – inklusive priset för decenniumets artist. Swift både skapar och producerar sin musik själv, och hon kan konsten att skriva en hit. Det förtjänar hon respekt för.

Bästa spår: 14. You Need To Calm Down

Leonard Cohen – Thanks For The Dance (2019)

OK, jag kan lika gärna säga som det är: Inför lyssningen av Thanks For The Dance hade jag redan på förhand tänkt ut ungefär vad jag skulle skriva. Om man som förvärvsarbetande småbarnsförälder (visst, jag råkar vara föräldraledig just för tillfället, men ändå) ska hinna med att skriva om en skiva per dag måste man få lov att ta någon genväg eller två emellanåt, eller hur?

Jag hade tänkt skriva att det märks att själva konstnären bakom verket inte varit med hela vägen, att det blir tydligt att skeppet saknar en kapten som håller i rodret, att Thanks For The Dance är en spretig men stundtals intressant lyssning.

…Och ja, lite så är det ju. Thanks For The Dance har inte riktigt den där gedigna albumkänslan som föregångaren You Want It Darker. Det saknas en riktning och ett klister som binder samman låtarna till ett enhetligt verk.

Problemet är bara att det ändå är så förbaskat bra.

Thanks For The Dance är ihop-pusslat av skisser och demos som Leonard Cohen lämnade efter sig. Materialet hade han arbetat på i hemstudion tillsammans med sin son. Stämningen är ödesmättad och arrangemangen sparsamma. Cohens sångmelodier gränsar nästan till spoken word. Albumet är bra, även om det inte är lika bra som fantastiska You Want It Darker. Men bland all gammal skåpmat som skivbolagen vanligtvis helt ogenerat spottar ut som artisters postuma releaser framstår Thanks For The Dance som smått briljant.

Fan, Leonard. Varför var du tvungen att gå och dö?

Bästa spår: 08. The Hills

Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell! (2019)

Ett av årets starkaste album!

Jag lyssnade mycket på Ultraviolence när den kom, och gillade den! En sexigare låt än ”West Coast” är svår att göra. Skivorna efter det gav jag inte jättemycket uppmärksamhet. Jag tyckte nog att det var lite samma grej, fast sämre.

Men Norman Fucking Rockwell! är någonting annat. Albumet domineras av melankoliska och ganska avskalade pianoballader. Jäkligt bra sådana. Hon har något tidlöst över sig och sin musik, den där Lana.

..Så vem är den här Norman Rockwell, då? Jo, han var en amerikansk konstnär (målare) som dog 1978. Vad han har med Lana Del Rey att göra vet jag inte, men han blev i alla fall känd för sitt sätt att avbilda amerikanskt vardagsliv på ett idealiserat sätt.

Bästa spår: 09. California

The Lemonheads – Varshons 2 (2019)

…Oansträngd var ordet, ja. Evan Dando har inte direkt slitit ihjäl sig under det senaste decenniet. Han har turnerat de gamla hitsen lite sporadiskt; ibland på egen hand, ibland med någon ny reinkarnation av sitt Lemonheads. Däremellan har han unnat sig ganska väl tilltagna pauser. Och så har han gett ut två coveralbum; varav detta är det senaste och det klart vassaste av de båda. När den första Varshons kom 2009 blev jag besviken. Dels tyckte jag att låtvalen var ganska tråkiga, dels hade jag väl hoppats på att få höra nytt eget material (vilket Dando inte har bjussat på sedan 2006). Att Dando nu tio år senare än en gång släpper ett knippe covers och inte ens lägger någon möda på att försöka komma på ett annat namn på uppföljaren mer än att lägga till siffran två tycker jag är rätt skönt ändå. Det är liksom så slacker över det. Titeln Varshons är ju ändå en smula fyndig (man ska alltså läsa den som det brittiska uttalet av engelskans ”versions”). Dando tänker väl att det är med halvbra albumtitlar som med dåliga skämt: De tål alltid att upprepas.

Sen är ju grejen med Evan Dando att han faktiskt är grym på att göra andras låtar. Och han får extrapoäng för de udda val av låtar som han gör på Varshons 2. Jag kände till de flesta låtarna på förra skivan sedan tidigare, men låtarna på Varshons 2 är alla obekanta för mig. Och en del av dem kommer från mycket oväntade ställen. Om du inte har något bättre för dig kan du ju t.ex. lyssna på hillbillyrockarna Florida Georgia Lines original av ”Round Here”. Det är en vedervärdig låt på alla sätt och vis: Kid Rock-liknande produktion, fjantig text. Att Dando såg någon potential i den är bortom mig (ironisk cover?). Men i Dandos tappning blir den något helt annat – och faktiskt bra! Det känns lite konstigt att säga det om ett coveralbum, men Varshons 2 har rullat ganska frekvent på stereon hemma och jag kan inte låta bli att tycka att skivan hör till de trevligare lyssningarna från i år.

Bästa spår: 05 Speed Of The Sound Of Loneliness