Frankie Goes To Hollywood – Welcome To The Pleasuredome (1984)

”Relax” är en av 80-talets mest ikoniska låtar. Låten släpptes sent i oktober 1983 och var Liverpool-bandet Frankie Goes To Hollywoods debutsingel. Trots sin uppenbara hit-potential fick låten dock en ganska trög start på listorna. BBC vägrade nämligen spela ”Relax” på grund av textens anspelningar på sex. Men ”Relax” gick inte att stoppa. Med 2 miljoner sålda exemplar bara i Storbritannien kom låten att bli den sjunde mest sålda singeln i brittisk historia. Frankie Goes To Hollywood fick aldrig uppleva i närheten samma succé igen.

En remixad version av ”Relax” fanns med på Frankie Goes To Hollywoods debutalbum Welcome To The Pleasuredome som släpptes 1984. Welcome To The Pleasuredome är ett dubbelalbum fyllt med ett material som i ärlighetens namn knappt hade klarat att bygga ett halvhyfsat enkelalbum. Inspirationslösa covers på Springsteens ”Born To Run” och The Temptations ”War” är väl om något tecken på det. Skivan producerades av Trevor Horn, som var känd från sin tid i The Buggles och jättehiten ”Video Killed The Radio Star”. Medlemmarna i Frankie Goes To Hollywood hyste stor respekt för Horn, som i kraft av sina tunga meriter fick styra och ställa bäst han ville i studion. Det innebar också att bandmedlemmarna inte vågade opponera sig när Horn började ta in utomstående studiomusiker i stället för att använda sig av deras egna förmågor. På slutprodukten är det därför i mångt och mycket endast sångaren Holly Johnson som vi hör ifrån Frankie Goes To Hollywood. Trevor Horns proffsmusiker står för resten av kalaset. På ”Relax” är det bara ljudet av ett hopp ner i en swimmingpool som vi hör ifrån de andra bandmedlemmarna. Trevor Horn kommenterade det senare någonting i stil med att ”även om det kanske inte är de faktiska bandmedlemmarna som spelar på skivan så har jag ändå lyckats fånga själva känslan av Frankie Goes To Hollywood”. Så kan man också resonera.

Bästa spår: 03. Relax

Frank Zappa – Sheik Yerbouti (1979)

Frank Zappa var en fascinerande karaktär. Han var en fantastisk gitarrist och en säregen låtkompositör som var verksam inom ett brett spektra av genrer. Han var även oerhört produktiv. Under sin livstid producerade han över 60 album. Han slog igenom tillsammans med sitt band The Mothers Of Invention under 60-talets flower-power-period. Egentligen hade han dock inte mycket till övers för hippierörelsen och fjärmade sig ifrån den senare under karriären, inte minst på grund av den drogkultur som den kom att nära förknippas med. Tvärtemot vad man skulle kunna tro var nämligen Zappa själv helt ointresserad av droger, och gjorde sig emellanåt lustig över att hans allvarligaste laster var kaffe och cigaretter. Politiskt beskrev sig Zappa som ”praktiskt konservativ”, men bekände sig egentligen aldrig till någon specifik politisk rörelse. Han var mycket frispråkig och har myntat många lustiga citat. Det kanske mest reciterade är hans kommentar på rockjournalistiken:

”Most Rock journalism is people who can’t write, interviewing people who can’t talk, for people who can’t read”.

För den stora massan blev Frank Zappa känd med sitt första album på eget skivbolag: Sheik Yerbouti. Det gäller i alla fall för Europa i allmänhet, och Skandinavien i synnerhet. Det var här som skämtlåten ”Bobby Brown Goes Down” blev en oväntad jättehit. I USA hade den aldrig någon sportslig chans. Där var det allt för många som hakade upp sig på den för sin tid mycket kontroversiella texten (låten handlar den unge Bobby Brown och dennes erotiska utsvävningar, vilka beskrivs tämligen målande).

För den som har missat det är albumtiteln Sheik Yerbouti en ordlek (”Shake Your Booty”). Frank Zappa blandade alltid humor och allvar om vartannat i sin konst, och Sheik Yerbouti utgör inget undantag. Förutom ovan nämnda singel (som han egentligen från första början inte ens tänkt ta med på skivan) så finns här även en ganska skojig parodi på Bob Dylan (mellanpartiet i andraspåret ”Flakes”). Sheik Yerbouti är ett dubbelalbum som till största delen är inspelat live, fast med överdubbningar gjorda i studion. Det är en av Zappas största kommersiella framgångar och anses allmänt var ett av hans mest lättillgängliga verk. Men bortsett från singlarna får man nog ändå vara ganska Zappa-frälst för att ta till sig albumet med dess många långa improviserade passager och udda låtkompositioner. Min kopp te är musiken inte riktigt, men som person och artist finner jag Frank Zappa sällsynt intressant.

Bästa spår: 09. Bobby Brown Goes Down

Bruce Springsteen – Tunnel Of Love (1987)

Tunnel Of Love var Springsteens första riktigt personliga album. Tidigare hade han diktat utifrån perspektivet av (ofta fiktiva) karaktärer i samhällets utanförskap. På Tunnel Of Love sörjer han sitt sakta men säkert havererande äktenskap med Julianne Phillips och beklagar sig över kändisskapets baksidor. När han spelade upp öppningsspåret ”Ain’t Got You” för kompisen och E-Street-Band-gitarristen Steven Van Zandt ledde detta till ett häftigt gräl dem emellan. Van Zandt häpnade över att bossen hade mage att gnälla över sina rikedomar och sitt priviligierade liv så som han gjorde i ”Aint’ Got You”. ”Ingen vill lyssna på när du gnäller om dina framgångar”, fräste Van Zandt krasst. Springsteen å sin sida menade att det var så här som hans liv såg ut och han måste väl kunna få sjunga om det om han vill. En temperamentsfull ordväxling slutade i att de bad varandra att dra åt helvete. De blev dock snart kompisar igen.

Bruce Springsteen spelade in stora delar av Tunnel Of Love på egen hand i sin hemstudio i New Jersey. Trumspåren på flera av låtarna är skapade med hjälp av en trummaskin. Titelspåret var en av de sista låtarna som spelades in för albumet. Springsteen var inspirerad av den klassiska nöjesfältsåkturen som man bl.a. kunde avnjuta i nöjesparken i uppväxtens Asbury Park, och använde den som en metafor för äktenskapets upp- och nedgångar.

Det avsevärt mer nedtonade Tunnel Of Love blev självklart inte samma succé som föregående Born In The U.S.A., men albumet behövde inte skämmas för sig. Kritikernas reaktioner var nästan odelat positiva, och förstasingeln ”Brilliant Disguise” kom att bli en av bossens största hits i hemlandet.

Vad gäller Springsteens äktenskap sket det sig inte särskilt långt efter det att Tunnel Of Love släpptes. Springsteen och Julianne Phillips skiljde sig 1989, efter att papparazzi-fotografer hade ertappat bossens vänstrande med Patti Scialfa i E Street Band. Senare gifte han sig i stället med Scialfa, och det har ju gått betydligt bättre.

Bästa spår: 02. Tougher Than The Rest

Paul McCartney – McCartney III (2020)

Man behöver inte dra in Beatles i ekvationen. Paul McCartneys nya soloplatta är inte bra även om man låter bli att låta den magi som han var med och skapade på 60-talet utgöra måttstocken. Den 79-åriga veteranen verkar helt enkelt inte ha något intressant kvar att förmedla. I någon låt upplyser han oss om att han måste laga staketet på lantstället. Den textstrofen exemplifierar ganska väl hur pass mycket nerv det blir på McCartney III. Nämligen ingen.

Paul McCartney spelade in McCartney III i sitt hem i Sussex tidigare i år under Corona-lockdown. Låtarna började som enkla skisser på mobiltelefonen som han därefter arrangerade och spelade in helt själv i studion. Titeln till trots är albumet McCartneys artonde i ordningen, inte det tredje. Men McCartney ser projektet som en slags andlig uppföljare till de två plattorna McCartney (1970) och McCartney II (1980), på vilka han också spelade alla instrumenten själv.

Bästa spår: 04. Women And Wives

Elvis Presley – Elvis Sings The Wonderful World Of Christmas (1971)

Som ni förstår har jag mer eller mindre badat i julmusik under den senaste månaden. Det framgår till viss del av de skivor som jag har skrivit om här på bloggen, men ni ska veta att de utgör ändå bara en bråkdel av alla julplattor som jag har svalt ner i jakten på det rätta soundtracket till tomtens entré senare ikväll.

Man kan fråga sig huruvida det är sunt att plåga själen med så pass mycket julmusik under en och samma månad. Svaret på den frågan är förstås nej. Men den mer intressanta frågan lyder förstås:

Vilka kloka insikter har den här intensiva julmusiksperioden berikat mig med?

Jo, det ska jag berätta för er: Jag har kommit fram till att vem som helst kan inte göra ett bra julalbum. Även om man skulle råka vara en fantastisk artist i övrigt innebär inte det per automatik att julmusiksgenren ligger som ett öppet och oskyddat fält att erövra. Följande tre kriterier måste uppfyllas om man ska skapa ett riktigt bra julalbum:

  1. En stark baritonröst

Jag vet inte om det har att göra med man föreställer sig jultomtens röst som ganska basig av sig. Den klassiska Disney-tomten skrockar ju ”ho ho ho” med stark stämma och slår sig för magen. Men jag har insett att många av de klassiska jullåtarna tenderar att falla ganska platt om de framförs utan en ordentlig bariton. För att få den rätta julkänslan vill man liksom känna hur hela vardagsrummet vibrerar under första stofen av ”White Christmas”.

2. Traditionella arrangemang

Man får inte glömma att julen trots allt är en tradition. En ganska gammal sådan dessutom, om jag inte är helt ute och cyklar. Det funkar liksom bara inte att försöka hotta upp dessa mossiga låtar med något rap-parti eller något häftigt beat. Lyssna t.ex. på Whitney Houstons ytterst ansträngda RnB-version på ”Little Drummer Boy”. Det går emot hela låtens DNA att hitta på något sådant.

3. Igenkännbarhet

Detta tangerar lite punkt 2, men inte riktigt. När man lyssnar på julmusik vill man inte behöva tänka för mycket. Man har ju som ni vet fullt upp med annat: Det är klappar att öppna, nötter att knäcka, gröt att äta och julgrogg att dricka. Då passar det sig ganska bra att låtarna som spelas i bakgrunden är sådana som man känner igen, så att man slipper fundera över den saken också. Visst är det skoj med egenskrivna jullåtar. Men gör man ett julalbum måste man se till att det åtminstone till hälften är fyllt med de klassiska låtarna. Annars kan man lika gärna strunta i det.

Elvis Presley levde och verkade helt i enlighet med de tre budorden ovan. De två julalbum som han hann spela in under sin karriär utgör båda viktiga grundpelare inom genren. Hans första som kom 1957 är kanske det mer kommersiellt gångbara av de två, men Elvis Sings The Wonderful World Of Christmas ifrån 1971 bjuder även det på finstämd och trevlig julstämning. Det är den skivan som kommer att stå på hemma hos oss idag.

Önskar er alla en riktigt GOD JUL!

Bästa spår: 03. On A Snowy Christmas Night

Bob Dylan – Christmas In The Heart (2009)

Bob Dylan har aldrig varit någon skönsångare. Å andra sidan har hans låtar alltid handlat mer om att fånga den råa osminkade känslan snarare än om musikalisk perfektionism. På Christmas In The Heart kraxar han sig oblygt igenom femton välkända julklassiker; psalmer och sekulära visor om vartannat. Det är faktiskt lite som att bevittna en elefant rumla omkring i en porslinsbutik. När skivan kom blev kritikerna så nervösa att de allihopa gav Christmas In The Heart toppbetyg bara för att vara på den säkra sidan. Man vill ju inte vara den som inte ”fattar” Bob Dylans julalbum.

…Men det finns inget högre syfte med Christmas In The Heart, och det var heller inget ironiskt statement så sofistikerat att det flög över huvudet på alla i hela världen. Dylan tyckte helt enkelt att det kunde vara en kul grej att spela in ett julalbum. Och det kan väl vara en rock-legendar som Nobelprisvinnaren Bob Dylan väl förunnat att bara få roa sig en smula emellanåt? Han har ju ändå gjort sin beskärda del, och mer därtill, för rockhistorien vid det här laget. Christmas In The Heart släpptes i oktober 2009. Intäkterna ifrån albumförsäljningen skänkte Dylan oavkortat till välgörenhetsorganisationen Feeding America, som hjälper mer än 46 miljoner människor i USA att få mat för dagen.

Bästa spår: 01. Here Comes Santa Claus

The Beach Boys – The Beach Boys Christmas Album (1964)

Många är lite för bekväma i sitt julalbumsskapande. Man spelar in någon version av ”Stilla Natt” och kanske lite ”Bjällerklang” och sen är det klart. Inget ont om de låtarna förstås, men de är svåra att göra någonting med som inte har gjorts tusen gånger förut. Då är det kul att lyssna på ett julalbum som The Beach Boys Christmas Album, som i alla fall till 50% utgörs av för albumet nyskrivet material. Beach Boys inspirerades till att göra ett julalbum efter att ha hört Phil Spectors bidrag på temat 1963. Beach Boys kreativa ledare Brian Wilson hade faktiskt t.o.m. spelat piano på Spectors inspelning av ”Santa Claus Is Coming To Town”, men fått sin insats bortklippt av en kräsen Spector som tyckte att hans pianospelande helt enkelt var för dåligt.

Alla låtarna på The Beach Boys Christmas Album utom öppnande ”Little Saint Nick” spelades in i juni 1964. ”Little Saint Nick” hade redan spelats in och släppts som singel året innan. Den enda singeln ifrån The Beach Boys Christmas Album var annars ”The Man With All The Toys”, men den skördade inga större framgångar. Albumet har dock med tiden kommit att få statusen som ett klassiskt julalbum, och flera av spåren brukar gå varma i butikerna och på radion dagarna innan jul. The Beach Boys hade för avsikt att följa upp The Beach Boys Christmas Album med ett nytt julalbum 1978: Merry Christmas From The Beach Boys refuserades dock av skivbolaget Warner Bros. som ville att bandet spelade in ett ”vanligt” album i stället. Merry Christmas From The Beach Boys är än idag outgivet, även om portioner av plattan släppts med diverse julsamlingar genom åren.

Bästa spår: 01. Little Saint Nick

Jacob Miller – Natty Christmas (1978)

Jämte Bob Marley var Jacob Miller en av de största på Jamaicas reggae-scen under sent 70-tal. Miller var sångare i Inner Circle, som med sin rockigare version av genren var en av de akter som starkast bidrog till reggaens kommersiella genombrott. Under 90-talet skulle Inner Circle få världshitar med låtarna ”Bad Boys” och ”Sweat (A La La La La Long)”, men då var Jacob Miller sedan länge ute ur bilden. Han dog i en bilolycka 1980, bara 27 år gammal.

Jacob Millers julalbum är ingenting för den konservativa julfiraren. Dessa klassiska jullåtar i reggae-tappning för snarare tankarna till en solig strand än till ett snötäckt vinterlandskap. Idag finns det självklart hur många exempel som helst på julskivor som har ett reggae-sound, men 1978 var detta en helt ny företeelse. Natty Christmas spelades in i Kingston på bara ett par tre dagar. Miller backades upp av bandkamraterna ifrån Inner Circle. Skivan är relativt populär än idag, inte minst på Jamaica.

Bästa spår: 03. Silver Bells

U2 – War (1983)

Än idag låter popmusik som U2:s War ifrån 1983. Det irländska rockbandets tredje fullängdsplatta är ett exempel på ett av de där sällsynta albumen som aldrig verkar åldras. ”Sunday Bloody Sunday” eller ”New Year’s Day” hade lika gärna kunnat släppas som singlar idag och blivit precis lika stora.

U2 påbörjade arbetet med War nästan direkt efter det att October släpptes 1981. Under sin och hustrun Alisons smekmånad i Jamaica i augusti 1982 jobbade Bono intensivt på texterna till vad som skulle komma att bli ett mycket politiskt färgat album. Ledsingeln ”New Year’s Day” började som en kärleksförklaring till hustrun, men låten tog en vändning och skrevs senare om till att spegla och stötta den polska arbetarrörelsen Solidaritets uppror mot övermakten. ”New Year’s Day” släpptes som singel i januari 1983 och slog sig in på topplistorna både i USA, Storbritannien och Sverige.

Öppningsspåret ”Sunday Bloody Sunday” är tveklöst den mest kända låten ifrån War. Låten tar avstamp ur ”den blodiga söndagen” 1972, då tretton nordirländska civilister blev ihjälskjutna av brittiska soldater under demonstrationer mot den brittiska politiken. Bonos text tar egentligen inte ställning för någon sida i konflikten, utan efterlyser bara ett slut på våldsamheterna och eländet. ”Sunday Bloody Sunday” föddes ur ett riff som gitarristen The Edge komponerade ihop 1982, men det var när trummisen Larry Mullen Jr. började spela det marsch-liknande trumintrot i studion som alla bitarna föll på plats. U2 har spelat låten live över 600 gånger under karriären, vilket gör den till en av bandets flitigast framförda låtar.

Pojken som figurerar på albumets omslag heter förresten Peter Rowen. Han hade även prytt omslaget på U2:s debutplatta några år tidigare. Numera är han en professionell fotograf, och har faktiskt fotograferat U2 vid åtminstone ett tillfälle (Slane Castle, 2001).

Bästa spår: 01. Sunday Bloody Sunday

Kent – Då Som Nu För Alltid (2016)

För den som är intresserad finns åter Kent-dokumentären ”Vi är inte längre där” av Per Sinding-Larsen på SVT-play. Det är väl kanske inte något mästerverk i dokumentärväg direkt. Man kommer liksom inte riktigt så nära bandet som man kanske hade önskat, men filmen fyller sitt syfte och väcker varma sentimentala känslor för ett band som har betytt så oerhört mycket (kanske mest av alla?) för svensk rockmusik. Jag såg Kent på deras avskedsturné 2016. Det var faktiskt också min första Kent-konsert, så i grevens tid var det ju. Någon biljett till konserterna här i södra Sverige lyckades jag inte ragga upp, så det fick bli en tågresa upp till Örnsköldsvik i stället. Men det var det värt. Dels visade det sig att det fanns ett bra äventyrsbad där (på Paradisbadet kan man kan vandra fritt mellan relaxen och vattenruschkanorna och ta en öl in emellan = perfekt), men framför allt för att konserten var både proffsig och stark. Och jag tyckte att det var coolt att Kent började spela exakt när nedräkningsklockan kom ner till 0. Att gå på sent har liksom gjorts så många gånger förr att det är bara fånigt nu.

Då Som Nu För Alltid utgör ett mycket värdigt avslut på en fantastisk karriär. För Kent har ju faktiskt aldrig gjort något riktigt dåligt album. Även om synthpopgrejorna som de började syssla med efter Du & Jag Döden inte riktigt var min kopp te kunde jag ändå se att det var kvalitet i det de höll på med, och uppskatta det för vad det var. Jämfört med det så är Då Som Nu För Alltid mer åt det lättlyssnade hållet, och låter nästan lite som man skulle kunna tänka sig att ett genomsnitt på Kents sound sett över hela karriären skulle låta. Det finns flera trevliga spår på skivan, men avslutande ”Den Sista Sången” når magiska höjder.

Bästa spår: 11. Den Sista Sången