Nirvana (UK) – All Of Us (1968)

Drygt två decennier innan det amerikanska grungebandet slog igenom fanns det faktiskt redan ett brittiskt band som hette likadant. Nirvana var ett mediokert flower-power-band som aldrig fick något större kommersiellt genomslag. Höjdpunkten i bandets karriär var när de uppträdde tillsammans med Salvador Dalí i fransk tv. De framförde då sin singel ”Rainbow Chaser” samtidigt som den kända surrealisten skvätte färg på dem.

Det brittiska Nirvana upplöstes 1971, men återförenades igen 1985. När det kända grungebandet tog världen med storm vädrade brittiska Nirvana morgonluft och stämde amerikanerna. Amerikanska Nirvanas skivbolag var dock inte på humör för någon rättsprocess. De löste det hela genom att ge britterna 100 000 dollar bara för att sluta krångla, vilket de också gjorde. Britterna drog tillbaka stämningen och parterna landade i en uppgörelse som innebar att båda banden helt enkelt fick fortsätta heta Nirvana.

I början av 90-talet jobbade brittiska Nirvana på en coverplatta med Nirvana-låtar. ”Nirvana Sings Nirvana” tänkte de lite putslustigt kalla projektet. Det hela lades dock kvickt ner när Kurt Cobain tog livet av sig. Covern på ”Lithium” kom dock att släppas på deras Orange And Blue som kom 1996.

Bästa spår: 01. Rainbow Chaser

Nirvana – In Utero (1993)

Bildspråket på Nirvanas In Utero kommer ifrån ett förvridet sinne. Under loppet av albumets 41 minuter jämför sig Kurt Cobain med en uppsjö av olika sjukdomstillstånd. Han avslutar det hela med att be om ursäkt för sin blotta existens i ”All Apologies”. Att det är mörkt är bara förnamnet. Bara ett halvår efter att In Utero släpptes tog Kurt Cobain sitt liv i sitt hem i Seattle, och blev för evigt inskriven i rockhistorieböckerna som en medlem av ”27 Club”.

Nirvana spelade in In Utero mitt ute i ingenstans i Minnesota under bara två veckor i februari 1993. Inspelningarna övervakades av indie-renommerade Steve Albini, som Kurt Cobain personligen hade efterfrågat som producent till albumet. En del kritiska röster menade att Cobain mest ville ha Albini för att Nirvana skulle garanteras lite indie-cred, men sanningen var att han var ett stort fan av Albinis produktion på Pixies Surfer Rosa och The Breeders Pod. Cobain ansåg att supersuccén Nevermind hade strukit lyssnaren för mycket medhårs, och ville komma bort från det klassiska grunge-sound som han själv hade varit med och skapat. Albini antog sig uppdraget utan någon större entusiasm. Han tyckte att Nirvana inte var mycket mer än ett ”R.E.M. med en fuzz-box”, men kom under inspelningarna att få stor respekt för bandet och Cobains låtskrivarbegåvning.

Arbetsnamnet för In Utero var ”I Hate Myself And Want To Die”, efter låten med samma namn som spelades in för albumet men som i stället kom att släppas på en Beavis och Butt-Head-samlingsskiva. Frasen var Cobains makabra sätt att driva med mediabilden av honom själv som en ständigt deprimerad gnällspik. I ljuset av vad som senare hände framstår förstås skämtet som än mer makabert. Basisten Krist Novoselic lyckades hur som helst avråda Cobain från att använda ”I Hate Myself And Want To Die” som titel, och frontmannen landade i stället i ”In Utero”, efter en dikt skriven av hustrun Courtney Love.

Bästa spår: 03. Heart-Shaped Box

Teenage Fanclub – Shadows (2010)

Detta skotska powerpop-band var ett av Kurt Cobains favoritband. Det är ganska lätt att förstå varför. Teenage Fanclubs känsla för melodier och dynamik i låtarrangemangen tangerar på många sätt Cobains eget sätt att skriva, med skillnaden att Teenage Fanclubs musik lutar mer åt det lätt melankoliska hållet – medan Cobains hela tiden hade ena foten djupt nere i avgrundsdepressionen.

Shadows spelades in i lantliga Norfolk mellan augusti 2008 och januari 2009. Skivan är bandets nionde i ordningen, och följde upp Man-Made som släppts fem år tidigare. Som vanligt delar bandmedlemmarna broderligt på både låtskriveri och sjungande. Av de tolv låtarna skrevs fyra av basisten Gerard Love, fyra av gitarristen Norman Blake och fyra av gitarristen Raymond McGinley. Albumtiteln tog de från konstutställningen ”La Sombra” (spanska för ”skugga”) i Madrid. Enligt Gerard Love valde de namnet för att de ville att lyssnaren denna gång skulle fokusera på de mörkare inslagen i deras musik (d.v.s. texterna), snarare än att bara tralla med till dur-ackorden och de trevliga melodierna.

I mångt och mycket är Shadows ett typiskt Teenage Fanclub-album. Det är ganska okonstlad powerpop med bra melodier och trevlig stämsång. Men låtmaterialet är den mest konsekvent starka som de har släppt till dags dato. Här på planeten jorden passerade albumet tämligen obemärkt förbi, men i ett alternativt universum någonstans måste flera av låtarna ha blivit hits. Lyssna bara på ”Baby Lee” eller på ”When I Still Have Thee” så förstår ni vad jag menar.

Bästa spår: 05. Dark Clouds

Dee Dee King – Standing In The Spotlight (1989)

Punkikonen Dee Dee Ramones musikaliska bana tog en oväntad vändning efter att han 1989 hoppade av Ramones. Inspirerad av New Yorks snabbt framväxande hiphop-scen antog han aliaset Dee Dee King och började spela in sin egen variant på hiphop-musik. Inspelningssessionerna mynnade ut i solodebuten Standing In The Spotlight, som kom att bli ett fullkomligt superfiasko. Skivan ratades av fansen och förlöjligades av kritikerna. Dee Dee skulle aldrig försöka sig på att göra hiphop igen efter detta.

Dee Dee Ramone hade kommit i kontakt med hiphopen under sin tid på rehab. Till inspelningarna av Standing In The Spotlight var han nykter för första gången på många år. Väl medveten om sin beroendepersonlighet visste han också hur bräckligt hans nya renlevnadstillstånd var. Under inspelningarna vågade han inte ens gå iväg till mataffären själv för att köpa lunch, i rädsla för att stöta på någon langare på vägen och trilla dit på nytt. I slutändan gick det heller inte särskilt bra för Dee Dee. Han lyckades hålla sig nykter under några år på 90-talet, men föll snart tillbaka i gamla vanor. Han dog 2002 i en heroinöverdos.

Standing In The Spotlight är ett ganska udda hiphop-album. Även om Dee Dee hade lyssnat en hel del på hiphop så visste han inte riktigt hur man gjorde hiphop. …Så i stället för att använda sig av samplingar för att skapa beats – vilket ju var brukligt – spelades skivan in mer som ett konventionellt rock n’ roll-album med trummor, bas och gitarr. På detta lade Dee Dee sedan sin amatörmässiga rap. Slutresultatet är smått underhållande, men inte särskilt bra.

Standing In The Spotlight finns inte på spotify. Men skivan finns i sin helhet på youtube.

Bästa spår: 03. Baby Doll

Ramones – Brain Drain (1989)

Jag slötittade en stund på nyinspelningen av Stephen Kings ”Djurtjyrkogården” på Netflix härom kvällen. Lättglömd rutinskräck skulle jag nog vilja påstå. Den största behållningen var väl att John Lithgow från ”Tredje Klotet Från Solen” dyker upp i en biroll. Det i sig gjorde i och för sig att filmen blev ganska svår att ta på allvar. Jag har faktiskt aldrig sett den första versionen av filmen som kom 1989. Men den låt som Ramones bidrog med till soundtracket känner jag väl till: ”Pet Sematary” är en av mina favoritlåtar med Ramones.

Ramones basist Dee Dee Ramone skrev faktiskt ”Pet Sematary” i källaren hemma hos Stephen King. King var ett stort Ramones-fan och bjöd hem bandet till sig efter en av deras spelningar i New England. Under besöket fick Dee Dee ett exemplar av ”Pet Sematary” av King. Gåvan inspirerade basisten så till den milda grad att han försvann ner i källaren i en timme och kom tillbaka med den nyskrivna låten i högsta hugg. ”Pet Sematary” kom sedermera att bli en av Ramones största radiohittar.

Brain Drain är ett av Ramones sämre album, ledsingeln ”Pet Sematary” till trots. Det var också den sista Ramones-plattan som originalmedlemmen Dee Dee Ramone kom att medverka på. Han hade precis lyckats bli nykter efter ett mångårigt heroinmissbruk, och kände att ett kringflackande turnéliv med Ramones inte var det som han behövde för att kunna hålla sig fortsatt drogfri. Strax efter att Brain Drain släpptes lämnade han bandet.

…Samtidigt som Brain Drain var Dee Dee Ramones sista Ramones-skiva, så var det även trummisen Marky Ramones första. I alla fall på ett tag. Han hade basat över rytmsektionen i Ramones även tidigare under karriären; mellan 1978 och 1983. Den gången hade han fått sparken p.g.a sina alkoholproblem. När han nu fick en ny chans tog han till vara på den och kom att behålla sin plats bakom trumsetet ända tills det att bandet lades ner 1996.

Bästa spår: 07. Pet Sematary

Kurt Vile – B’lieve I’m Goin’ Down… (2015)

När Kurt Vile var fjorton fick han en banjo av sin pappa. Egentligen ville han ha en gitarr, men ibland får man helt enkelt hålla till godo med det man får. Vile spelade ändå på banjon som om den vore en gitarr, och skrev sin första låt på den: ”You Made All My Hair Fall Out” hette den. Låten handlade om Stålmannen och Lex Luthors trasiga relation.

För Kurt Vile fanns aldrig någonting annat än att han skulle hålla på med musik. Han började tidigt släppa egenproducerade skivor som inte nådde långt utanför sfären av de närmast sörjande. Under några år efter gymnasiet kombinerade han olika slitiga lagerjobb med att spela in musik om nätterna. ”Det var en deprimerande tid”, som han beskrev det för The Guardian 2013.

2005 lossnade det för Kurt Vile. Det var då han grundade The War On Drugs tillsammans med Adam Granduciel, och därpå följde en framgångsrik solokarriär. Idag är han känd som en av de klarast lysande stjärnorna på indierockhimlen.

B’lieve I’m Goin’ Down… är slackerrock när den är som allra bäst. Kurt Viles innovativa gitarrspel och släpiga röst är giftigt förförande. Det hela låter så härligt oansträngt, som att låtarna skrivs samtidigt som de spelas in ungefär.

Bästa spår: 01. Pretty Pimpin’

The Avett Brothers – The Third Gleam (2020)

Man behöver faktiskt inte krångla till det! På The Third Gleam omfamnar The Avett Brothers popmusikens mest elementära beståndsdelar: medryckande melodier och enkla arrangemang. Ser man liksom bara till att skriva bra låtar behöver man inte hålla på och trixa och ha sig i studion. På The Third Gleam framför Bröderna Scott och Seth sina country-nummer i minimalistisk tappning. Här finns varken trummor, syntar eller stråkorkestrar. Här finns bara sång, akustiska gitarrer och Bob Crawfords kontrabas. Sånt är jag svag för.

The Third Gleam är den tredje installationen i den serie mer återhållsamma plattor som The Avett Brothers initierade 2006 med EP:n The Gleam. 2008 följde man upp denna med The Second Gleam. Nu har det alltså hunnit gå hela tolv år sedan sist, även om bandet förstås har släppt högvis med material av det mer konventionella slaget under tiden. Men det här faktiskt så här som The Avett Brothers gör sig bäst; avskalat och enkelt.

Bästa spår: 02. I Should’ve Spent The Day With My Family

The Who – Tommy (1969)

Metallica var långt ifrån det första rockbandet att uppträda tillsammans med en symfoniorkester. I december 1972 framförde brittiska The Who rockoperan Tommy tillsammans med London Symphony Orchestra i London. Några månader tidigare hade London Symphony Orchestra gett ut sin egen version av Tommy, på vilken The Whos låtar hade stöpts om i klassisk tappning. Senare har Tommy även fått bli både film och Broadway-musikal.

The Who släppte dubbel-LP:n Tommy i maj 1969. Som ett av pophistoriens första konceptalbum kretsar låtarnas texter kring historian om en döv, stum och blind pojke som mot alla odds lyckas bli jättebra på att spela flipperspel. Idén var Pete Townshends, som i flera år hade funderat på hur han skulle ta The Who vidare från det traditionella ”tre-minuters-pop-sångs”-formatet. Producenten Kit Lambert nappade snabbt på Townshends vision, och föreslog faktiskt även att bandet skulle backas av en symfoniorkester på albumet. Pete Townshend motsatte sig dock detta prompt. Men han hade inte behövt oroa sig; budgetbegränsningarna och tidspressen från skivbolaget kom att omöjliggöra en sådan utsvävning oavsett.

Tommy delade såväl kritiker som fans. En del menade att albumet var ett nyskapande mästerverk och andra menade att det bara var onödigt pretentiöst. Vare sig man gillar det eller ej så var det i alla fall banbrytande för sin tid med sina teatraliska övertoner. I The Whos katalog lyfts det idag gärna fram som bandets stora stund.

Bästa spår: 15. Go To The Mirror!

Metallica – S&M2 (2020)

Jag gick på gymnasiet när Metallica gjorde sitt första live-samarbete med San Franciscos symfoniorkester. Jag tyckte då att det var ett ganska meningslöst tilltag av bandet. Stråkarna kändes mest smetade tvärsöver låtarna och tillförde ingenting särskilt. Jag var dock ganska ensam om att tycka så. S&M hyllades både av kritiker och fans och gav Metallica erkännandet som ett ”moget” band. Nu firar S&M 20-årsjubileum och Metallica uppmärksammar det hela genom att slå påsarna ihop med San Franciscos symfoniorkester på nytt. Uppföljaren har de fullt logiskt valt att döpa till S&M2.

S&M2 spelades in den 6:e och 8:e september 2019 inför 18 000 fans i San Francisco Chase Center. Framträdandet spelades in med hjälp av 100(!) uppriggade mikrofoner. Det var helt enkelt så många som krävdes för att fånga alla nyanserna i den klassiska orkestern. Producenten Greg Fidelman har slitit sitt hår i förtvivlan de senaste tio månaderna i sin strävan att mixa ner alla dessa spår till någon slags greppbar och välljudande helhet. Att Metallicas trummis och perfektionist Lars Ulrich personligen har övervakat projektet hela vägen igenom har antagligen inte gjort uppgiften lättare för honom.

Jag måste säga att detta faktiskt låter riktigt maffigt. Metallicas redan fläskiga låtar blir liksom bara ännu fetare med en hel klassisk orkester i ryggen. Det märks dessutom att bandmedlemmarna tycker att detta är roligt. Hetfield, Ulrich & co. ingjuter mer inspiration i dessa gamla dängor än i något nytt som de har skapat på åtminstone de senaste tio åren. Sedan är det ju lite kul att de även valt att ta med några låtar från de mer sentida releaserna, och faktiskt även lyckats vässa dessa något hack eller två. Klart godkänt, Metallica!

Bästa spår: 02. The Call of Ktulu

Lill-Babs – 40 Bästa (2019)

”Star Trek”-febern nådde aldrig Sverige. Man kunde faktiskt inte ens se serien i någon av den svenska statstelevisionens båda kanaler förrän 1977 – nästan tio år efter att den lagts ned i USA. Men det hade nog inte spelat någon roll oavsett. Här var det western-såpan ”High Chaparral” som gällde, och Sveriges Mr. Spock hette Manolito Montoya. Han var en amerikansk-mexikansk cowboy som både kunde skjuta skarpt och prata apache-språk. Henry Darrow, som spelade karaktären, blev så omåttligt populär i det här landet att han bjöds över från staterna för att turnera runt i svenska folkparker under en sommar. Det enda han behöver göra var att visa sig på scen under några minuter och kanske ta några danssteg. Publikens förtjusning var fullständig.

Även i musikmediet lämnade ”High Chaparall” sina avtryck. 1968 släppte Lill-Babs singeln ”Manolito”, i vilken hon utförligt beskriver sin obesvarade kärlek till denna fiktiva figur. Dagens skiva får därför bli denna samlingsplatta med Lill-Babs från 2019, släppt antagligen mest i syfte att profitera på hennes död. Verkshöjden på det här är kanske inte svindlande, men goa låtar som ”Är Du Kär i mej ännu, Klas-Göran?” och ”Leva Livet” lockar ändå fram ett och annat litet leende.

Bästa spår: 02. Leva Livet