Neil Young & Crazy Horse – Greendale (2003)

75 år gammal släpper Neil Young fortfarande skivor i en rasande takt. Nu för tiden är det dock sällan släppen med nytt material som är de intressanta. Behållningen hittar man snarare i släppen från det digra arkivmaterial som han sitter på, och som han har portionerat ut lite efter hand under de senaste åren. Tidigare i år gav han ut den förlorade 70-talsplattan Homegrown, och för ett par veckor sedan bjöd han på live-plattan Return To Greendale, som spelades in i Toronto under Greendale-turnén 2003. Den är skön att lyssna på, så sett. Men man kan egentligen lika gärna slå på studioalbumet Greendale, som i princip spelades in live i studion och har samma låtordning som Return To Greendale.

Greendale var Neil Youngs första riktigt starka album sedan första halvan av 90-talet. Det är ett konceptalbum som utspelar sig i den fiktiva småstaden Greendale i Kalifornien. Storyn kretsar kring ett polismord som krossar den idylliska tillvaron i samhället. I den charmiga men smått förbryllande berättelsen väver Neil Young in teman som miljöaktivism, politisk korruption och massmedias ansvar. Enligt Young växte storyn och konceptet fram mer eller mindre av sig självt. Han började en dag plötsligt sjunga om karaktärerna Sun Green och Grandpa, och därefter kom låtarna allt eftersom. ”Jag tyckte det var lika spännande varje dag att gå till studion”, berättade Young; ”för inte ens jag visste hur historien om familjen Green skulle sluta”. Neil Young var så förtjust i projektet att han även filmatiserade Greendale under pseudonymen Bernard Shakey. Karaktärerna spelades av bandmedlemmar och kompisar till Young. Själv har jag bara sett korta sekvenser ifrån den filmen, men de har varit tillräckliga för att jag ska känna mig ganska trygg i övertygelsen om att Neil Young inte hade kunnat falla tillbaka på sitt filmskapande om det hade skitit sig med musiken.

Till Greendale slog Young åter sina påsar ihop med rytmsektionen i Crazy Horse. Till skillnad från tidigare var dock inte gitarristen Frank Sampedro med den här gången, vilket gjorde att Greendale fått ett mycket rått och primitivt sound – t.o.m. med Crazy Horse-mått mätt. Det passar de spontana och halvt improviserade låtarna väldigt bra. Neil Young har inte lyckats överträffa den här plattan sedan han släppte den, och lär väl inte hinna göra det innan han trillar av pinn heller…

Bästa spår: 06. Bandit

Eagles – Hotel California (1976)

I mars 1976 började Eagles spela in det legendariska Hotel California i Criteria Studios i Miami. Albumet, som var Eagles femte, blev en enorm succé både kritikermässigt och försäljningsmässigt (det är ett av tidernas mest sålda album). Men det är också det album som bandmedlemmarna själva håller högst i katalogen: ”Vi peakade nog med Hotel California”, erkände sångaren Don Henley 1982; ”efter det började vi glida isär både som samarbetspartners och vänner.”

Den första låten som skrevs till albumet var just det berömda och magiska titelspåret. ”Hotel California” började som ett instrumentalt spår av gitarristen Don Felder, som kom på huvuddragen när han bodde i ett hus som han hyrde intill Malibu Beach. De latino/reggae-inspirerade tonarterna fick de andra i bandet att ge låten det talande arbetsnamnet ”Mexican Reggae”, och de jobbade entusiastiskt vidare med låten. Don Henley och Glenn Frey skrev tillsammans lejonparten av texten. Att temat skulle kretsa kring ett kaliforniskt hotell var Don Henleys idé, och genom åren har han gett otaliga och mycket varierande förklaringar till vad han egentligen ville ha sagt med den kryptiska lyriken. Den något sådär gemensamma nämnaren verkar vara att ”Hotel California” handlar om förlorad oskuld och den amerikanska drömmen som koncept.

Eagles stötte på oväntade problem under inspelningarna. Bara några inspelningsbås längre bort höll nämligen hårdrocksbandet Black Sabbath hus. De var i full färd med att spela in sitt nya album Technical Ecstacy och förde ett sjuhelsikes oväsen. Många gånger blev Eagles tvungna att ta långa pauser för att inte få med Ozzy Osbournes ylande sång eller Tony Iommis distade gitarrer på inspelningarna. Den sista låten på skivan: ”The Last Resort”, fick spelas in flera gånger om på grund av Black Sabbaths öronbedövande oväsen.

Bästa spår: 01. Hotel California

Frankie Lee – Stillwater (2019)

Det här hade faktiskt gått mig helt förbi. Stillwater är singer-songwritern Frankie Lees tredje studioalbum och släpptes förra året. Om det inte vore för att det dök upp som tips i min Spotify hade jag nog missat det helt. Och synd vore väl det, för jäkligt bra är det.

Stillwater är namnet på den håla i Minnesota där Frankie Lee föddes och växte upp. Efter några års kringflackande liv som tagit honom både till Texas och Kalifornien valde han att återvända dit för att spela in albumet i en provisorisk inspelningsstudio i sin mors hus. Många av låtarna är inspirerade av den lilla staden och tragiska livsöden hos människor ifrån den. Lee har kallat skivan för ”ett kärleksbrev till sin hemstad”.

Bästa spår: 04. In The Blue

AC/DC – POWER UP (2020)

Jag får väl erkänna att jag var bra sugen på att såga det här. AC/DC:s hjärndöda heavy metal har liksom aldrig tilltalat mig. Men tvärtemot vad man skulle kunna tro när man har att göra med ett rockband vars samtliga medlemmar har uppnått svensk pensionsålder så är faktiskt POWER UP fulladdat med energi och skaparglädje. Riffen och låtarna är inte fy skam de heller. När allt kommer omkring kan jag inte göra annat än att lyfta på hatten för dessa australiensiska heavy metal-veteraner. Bra jobbat, mates!

POWER UP bygger på gamla låtidéer som Angus Young hittat i skrivbordslådan från han och bortgångne brorsan Malcolms låtskrivningssessioner till tidigare plattor. Angus betraktar också albumet som en hyllning till Malcolm, som dog 2017. Det tangerar lite 1980 års Back In Black, som var en hyllning till då nyligen avlidne originalsångaren Bon Scott. 

Med Malcolm Youngs död och sångaren Brian Johnsons hörselproblem var det nog inte många som vågade tro annat än att 2014 års Rock Or Bust var AC/DC:s sista album. Den senaste världsturnén klarade de av att med nöd och näppe lösa tack vare Axl Rose oväntade hjälp. Guns N’ Roses-sångaren klev in som stand-in för Brian Johnson efter att Johnson blivit rekommenderad av läkare att lägga ner musicerandet omedelbart innan han blir döv. När det ändå så smått började tisslas och tasslas om en eventuellt ny AC/DC-platta ryktades det faktiskt ett tag om att Axl Rose skulle sköta sångbiten även i studion. I stället återförenades bandet med Johnson under stort hemlighetsmakeri i augusti 2018 och spelade in POWER UP tillsammans. Det lyckades de ganska bra med.

Bästa spår: 08. Wild Reputation

Guns N’ Roses – Use Your Illusion I (1991)

”Tänk att få dansa tryckare till den här låten”, tänkte jag när jag första gången hörde Guns N’ Roses ”November Rain” på ett disco i mellanstadiet. Den vackra pianomelodin! de fantastiska gitarrsolona! Stråkarna… Jag tyckte att det var världens bästa låt som jag lyssnade på. …Och faktiskt. Nästan trettio år senare tycker jag emellanåt fortfarande det. ”November Rain” är Axl Roses stora och obestridda mästerverk. Han ägnade många år åt att fullända låten. Redan till debutplattan Appetite For Destruction figurerade den i ett halvfärdigt skick bland många andra som aldrig kom med på den skivan. Den tidiga akustiska demoversionen ifrån den tiden har länge cirkulerat som bootleg bland fansen, men släpptes officiellt för första gången härom året med deluxe-utgåvan av Appetite For Destruction. ”November Rain” är oerhört vacker även i den tappningen, men den bombastiska nio minuter långa kärleksballad som till slut släpptes med Use Your Illusion I är någonting helt annat.

Någon tryckare till ”November Rain” blev det förstås aldrig någonting av. I vanlig ordning stod jag som fastnaglad vid godisståndet väntandes på att chansen skulle glida mig ur händerna; för feg för att bjuda upp någon. Men ni behöver inte oroa er. Jag har kommit över det vid det här laget.

Precis som tvillingsskivan Use Your llusion II – som släpptes samtidigt – lider Use Your Illusion I av sin ojämnhet. Bitvis är det fullkomligt genialt (”November Rain”, ”Coma” m.fl.), bitvis är det knappt ens mediokert (”Bad Apples”, ”Garden Of Eden” m.fl.). I en alternativ verklighet släppte Guns N’ Roses det bästa ifrån dessa båda skivor som ett enda album och sopade med det mattan med den ändå urstarka debutskivan Appetite For Destruction.

…På sätt och vis kanske spretigheten och ojämnheten i materialet på dessa båda skivor är ett uttryck för den splittring som fanns i bandet vid den här tidpunkten. För om Guns N’ Roses någonsin hade varit ett harmoniskt band så var de dagarna sedan länge räknade när det var dags att spela in Use Your Illusion I och II. Drogmissbruk, girighet och kreativa meningsskiljaktigheter hade drivit bandmedlemmarna ifrån varandra. Det enda som gjorde att bandet inte kollapsade snabbare än vad det faktiskt gjorde var Axl Roses tjurskallighet, och de övriga bandmedlemmarnas gemensamma antipati gentemot den självupptagna frontmannen. …Allt enligt devisen att det finns ingenting som binder en grupp samman bättre än en gemensam fiende…

Här kommer mitt försök på Use Your Illusion som ett album:

  1. You Could Be Mine
  2. Double Talkin’ Jive
  3. 14 Years
  4. Knockin’ On Heaven’s Door
  5. Civil War
  6. Don’t Cry (Original)
  7. Pretty Tied Up
  8. Breakdown
  9. Estranged
  10. November Rain
  11. Dead Horse
  12. Coma

Bästa spår: 10. November Rain

Sebastian Bach – Angel Down (2007)

Under 90-talet var Sebastian Bach sångare i det genomusla hårdrocksbandet Skid Row. Tiden i Skid Row har han följt upp med en solokarriär av ungefär motsvarande kvalitet. Angel Down var tekniskt sett hans första soloplatta, eftersom de två tidigare hade varit live-skivor. Vid tidpunkten fick Angel Down mest uppmärksamhet för att den bjöd på ett gästspel av den mycket medieskygge Guns N’ Roses-sångaren Axl Rose, som hade legat i ide sedan The Spaghetti Incident släpptes mer än ett decennium tidigare. De många åren av hemlighetsmakerier ifrån Axl Rose sida hade byggt upp förväntningarna på det nya Guns N’ Roses-album som han höll på att skapa till nivåer som var närmast omöjliga att leva upp till. Hans halvdana Chinese Democracy släpptes till sist 2008, och med facit i hand borde man ha förstått att Rose aldrig satt på något sprängstoff. Han hade ju trots allt redan bevisat att hans omdöme inte var bättre än att han tyckte att det var en bra idé att ställa upp på detta spektakel t.ex..

Angel Down släpptes i november 2007. Ledsingeln var Aerosmith-covern ”Back In The Saddle”, som var en av tre låtar som Sebastian Bach sjöng på tillsammans med Axl Rose. Bach sade sig vara mycket nöjd med skivan. I någon intervju sade han t.o.m. att han trodde att den skulle komma att lyssnas på långt efter att han själv ligger död och begraven. I ärlighetens namn fick Angel Down också hyfsade recensioner vid release , men för egen del har jag alltid haft svårt för den här sortens substanslösa heavy metal. Sebastian Bachs byfåneaktiga utstrålning gör knappast saken bättre.

Bästa spår: 03. Back In The Saddle

Tal Bachman – Tal Bachman (1999)

Strax innan millennieskiftet fick Randy Bachmans son Tal en jättehit med den fjantiga låten ”She’s So High”. Jag kommer själv ihåg hur den gick på radion om och om igen. Det var egentligen helt omöjligt att undvika eländet. ”She’s So High” var Tal Bachmans fullt medvetna försök att skriva en hitlåt. Han blev inspirerad efter att ha hört Sheryl Crows ”If It Makes You Happy” på köpcentret en dag. Det han gjorde var att stjäla ackordföljden, ändra tonarten och lägga till en Beach Boys-influerad falsettsång i refrängen. Pricken över i:et var titeln som han ville skulle sticka ut så mycket som möjligt, men utan att för den sakens skull provocera. Att då flirta lite med uttrycket ”att vara hög” var precis lagom utmanande och oskyldigt för att det inte skulle skrämma bort någon. Med demon till ”She’s So High” säkrade Tal Bachman ett efterlängtat skivkontrakt med Columbia Records, och den Bob Rock-producerade färdiga versionen blev debutskivans stora succésingel.

Efter att ”She’s So High” plågade världen har man inte hört så mycket mer ifrån Bachman. Var tog han vägen, kan man undra. Jo, han släppte faktiskt ett album till 2004: det inte allt för uppskrivna verket Staring Down The Sun. I övrigt har Bachman valt att ligga tämligen lågt med musikerskapet, och det är kanske lika bra. En hel del energi har han lagt på den mycket bokstavstrogna frikyrkliga rörelsen The Church Of Jesus Christ of Latter-Day Saints, som han missionerade för i Argentina under två års tid. Senare har han lämnat kyrkan. 2012 skapade Bachman nya rubriker i sin hemstad Victoria, när han med en massiv övertalningskampanj lyckades få sitt lokala kafé att återinföra den lime-paj som han tyckte bäst om och som de först tänkt plocka bort ifrån menyn.

Bästa spår: 02. She’s So High

Bachman-Turner Overdrive – Not Fragile (1974)

Detta är en av min fars favoritplattor från sin ungdom. Jag minns att han spelade mig LP:n efter någon wiskey för mycket någon kväll under mina egna tonår, antagligen i hopp om att även jag skulle gilla den. Jag blev kanske inte överdrivet imponerad, men hitsingeln ”You Ain’t Seen Nothing Yet” är ju svår att motstå. När man nu själv börjar närma sig 40-strecket och lagt sina mest tillgjorda pretentiösa drag bakom sig kan dock även jag se tjusningen i en portion skön okonstlad rock n’ roll med fläskiga riffs.

Kanadensiska Bachman-Turner Overdrive kände att de hade ett färdigt åtta låtar långt album i Not Fragile och lämnade över skivan till Mercury Records för slutgiltigt utlåtande. Materialet hamnade i händerna på Charley Fach, som var den som hade signat bandet till skivbolaget från första början. Fach gillade vad han hörde men tyckte att det saknades en radiosingel: ”Vi behöver en hit”, förklarade han för bandets frontman Randy Bachman, som då kom att tänka på en gammal låt som han hade skrivit mest på skoj och som han egentligen avskydde. ”You Ain’t Seen Nothing Yet” hade han skrivit för att retas med sin bror Gary, som hade problem med stamning (därav stammandet i refrängen). Charley Fach insåg direkt att här fanns den hit-potential som han efterlyste. Bachman ville egentligen inte ha med låten på albumet, men gav med sig på villkoret att han tilläts spela in sången på nytt – utan stammande: ”Jag försökte sjunga låten normalt”, berättade Bachman senare; ”men jag lät som Frank Sinatra. Det funkade helt enkelt inte”. ”You Ain’t Seen Nothing Yet” släpptes med originalsången intakt och blev snabbt oerhört populär. Bachman tyckte att det var ganska pinsamt att se sin plojlåt bli en jättehit världen över.

Med draghjälpen från ”You Ain’t Seen Nothing Yet” kom Not Fragile att bli Bachman-Turner Overdrives kommersiellt mest lyckade album, och det enda som nådde förstaplatsen i USA. Även andrasingeln ”Roll On Down The Highway” presterade hyfsat bra på listorna. Låten hade Turner och Bachman ursprungligen skrivit åt Ford Motor Company, som hade gett dem i uppdrag att tonsätta biljättens reklamfilmer. I slutändan valde dock Ford att inte använda låten, och Bachman-Turner Overdrive släppte den på Not Fragile i stället.

Bästa spår: 04. You Ain’t Seen Nothing Yet

The Cranberries – No Need To Argue (1994)

Med Bad Wolves hemska cover på ”Zombie” i färskt minne blir det väldigt tydligt att The Cranberries hade varit ett mycket ordinärt rockband utan Dolores O’ Riordans säregna röst. No Need To Argue var faktiskt en av de första cd-skivorna som jag ägde, införskaffad efter att jag hade hört ”Zombie” på radion. Jag minns än idag hur besviken jag blev när jag tryckte på play. De enda bra låtarna på No Need To Argue var ju faktiskt ”Zombie” och ”Ode To My Family”. Det hindrade dock inte plattan från att sälja i 17 miljoner exemplar världen över.

Bästa spår: 04. Zombie

Bad Wolfes – Disobey (2018)

Att det stod illa till med mainstreamrocken nu för tiden var jag naturligtvis medveten om, men riktigt hur bedrövligt det faktiskt var blev jag först varse om i bilen härom dagen.

I min Skoda Octavia går det inte att koppla in telefonen via bluetooth eller usb. För att komma runt problemet har jag införskaffat en FM-receiver som i sin tur kopplar till telefonen trådlöst. Det funkar sådär, vilket innebär att det då och då får det bli P4 eller någon enerverande reklamradiokanal i stället. Härom dagen körde jag nästan i diket när jag hade rattat in Bandit Rock och plötsligt attackeras av en genomusel cover på Cranberries ”Zombie” genom högtalarna. Kvaliteten i framförande och arrangemang var i paritet med vad vilket lokalt högstadieband som helst mäktar med, inbäddat i en äckligt radiovänlig produktion. Sången levererades med den där förstoppade fraseringen som man brukar höra deltagarna i Idol använda sig av när de ska visa hur mycket de minsann känner i låtarna. Både jag och min fru var till en början övertygade om att det också måste vara någon Idol-deltagares verk som vi lyssnade på. Men det visade sig att vi hade fel. Bandet som vi lyssnade på var det amerikanska Bad Wolfes, och deras hemska cover på ”Zombie” hade tydligen varit en viral sensation och stor hit under 2018.

Man upphör väl aldrig att förvånas helt enkelt…

Bad Wolfes grundades 2017 av fem herrar kända sedan tidigare inom den kaliforniska heavy metal-scenen. Med covern på ”Zombie” slog de igenom på bred front. Via en gemensam bekant hade bandet faktiskt kontaktat Cranberries sångerska Dolores O’Riordan under inspelningarna av deras debutalbum Disobey och bett henne lägga ett sångspår på deras version av ”Zombie”. O’Riordan planerade faktiskt även att göra detta, men hon hann dö innan det blev av…

Bästa spår: 13. Toast To The Ghost