Neil Young & Crazy Horse – Greendale (2003)

75 år gammal släpper Neil Young fortfarande skivor i en rasande takt. Nu för tiden är det dock sällan släppen med nytt material som är de intressanta. Behållningen hittar man snarare i släppen från det digra arkivmaterial som han sitter på, och som han har portionerat ut lite efter hand under de senaste åren. Tidigare i år gav han ut den förlorade 70-talsplattan Homegrown, och för ett par veckor sedan bjöd han på live-plattan Return To Greendale, som spelades in i Toronto under Greendale-turnén 2003. Den är skön att lyssna på, så sett. Men man kan egentligen lika gärna slå på studioalbumet Greendale, som i princip spelades in live i studion och har samma låtordning som Return To Greendale.

Greendale var Neil Youngs första riktigt starka album sedan första halvan av 90-talet. Det är ett konceptalbum som utspelar sig i den fiktiva småstaden Greendale i Kalifornien. Storyn kretsar kring ett polismord som krossar den idylliska tillvaron i samhället. I den charmiga men smått förbryllande berättelsen väver Neil Young in teman som miljöaktivism, politisk korruption och massmedias ansvar. Enligt Young växte storyn och konceptet fram mer eller mindre av sig självt. Han började en dag plötsligt sjunga om karaktärerna Sun Green och Grandpa, och därefter kom låtarna allt eftersom. ”Jag tyckte det var lika spännande varje dag att gå till studion”, berättade Young; ”för inte ens jag visste hur historien om familjen Green skulle sluta”. Neil Young var så förtjust i projektet att han även filmatiserade Greendale under pseudonymen Bernard Shakey. Karaktärerna spelades av bandmedlemmar och kompisar till Young. Själv har jag bara sett korta sekvenser ifrån den filmen, men de har varit tillräckliga för att jag ska känna mig ganska trygg i övertygelsen om att Neil Young inte hade kunnat falla tillbaka på sitt filmskapande om det hade skitit sig med musiken.

Till Greendale slog Young åter sina påsar ihop med rytmsektionen i Crazy Horse. Till skillnad från tidigare var dock inte gitarristen Frank Sampedro med den här gången, vilket gjorde att Greendale fått ett mycket rått och primitivt sound – t.o.m. med Crazy Horse-mått mätt. Det passar de spontana och halvt improviserade låtarna väldigt bra. Neil Young har inte lyckats överträffa den här plattan sedan han släppte den, och lär väl inte hinna göra det innan han trillar av pinn heller…

Bästa spår: 06. Bandit

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s