Bob Dylan – Highway 61 Revisited (1965)

Den 25:e juli 1965 kliver en 24 år gammal Bob Dylan upp på scenen på Newport Folk Festival på Rhode Island. De förväntansfulla festivalbesökarna gnuggar händerna av förtjusning. Äntligen kommer han. Festivalens stora behållning! Vilken av alla sina trevliga akustiska folk-sånger ska han öppna med den här gången? ”Blowin’ In The Wind”? ”Chimes Of Freedom”? …Eller kanske ”The Times They Are-A-Changin'”? Döm om deras förvåning när Dylan dyker upp tillsammans med ett helt band, pluggar in en elgitarr i förstärkaren och vrider upp volymratten till max för att därefter börja spela sin nya brötiga singel ”Like A Rolling Stone”. Publiken vet först inte vad de ska tro. Vad i hela världen är det här? Det låter ju förfärligt. Ett sånt oväsen! Några låtar senare lämnar Dylan scenen till en kakafoni av busvisslingar och burop. Men Dylan ångrar ingenting. Han har lämnat folk-musiken bakom sig och kommer fr.o.m. nu att ägna sig åt att spela rock n’ roll. Och han nöjer sig inte med det. Han kommer dessutom att bli en av de mest tongivande nyckelpersonerna i formandet av hela genren.

Så här nästan 60 år senare kan det vara svårt att förstå varför Dylans fans förfärades så över att han började lira elgitarr. Det man behöver komma ihåg är Dylan hade gjort sig ett namn som en viktig folk-sångare och som en som stod på barrikaderna i olika social justice-frågor. Rock n’ roll betraktades vid den här tidpunkten som någonting ytligt, lättillgängligt och kommersiellt. Det var helt enkelt ingenting som Dylans fans – som antagligen såg sig som i allmänhet mer intellektuella än de flesta andra – ville förknippas med. En modern motsvarighet skulle kunna vara om kritiker-ansedda Radiohead plötsligt bestämde sig för att börja göra europop tillsammans med E-Type.

Highway 61 Revisited släpptes en dryg månad efter att den berömda konserten på Newport Folk Festival hade gått av stapeln. Albumets titel är en nickning till bluesen och dess betydelse för Dylan. Den kända motorvägen löper nämligen längs musikgenrens geografiska ursprung i Mississippi och New Orleans. Dylan fick dock kämpa för att verkligen få lov att kalla plattan Highway 61 Revisited. De flesta på hans skivbolag Columbia tyckte att det var ett idiotiskt namn på en skiva.

Detta var det första Dylan-album som jag införskaffade mig. Det majestätiska sistaspåret ”Desolation Row” ensamt ger i princip bra valuta för pengarna. Men det är en fantastisk skiva rakt igenom.

Bästa spår: 09. Desolation Row

2 reaktioner till “Bob Dylan – Highway 61 Revisited (1965)

  1. Ingen Dylan på min gata! Men jag är inte sämre än jag kan ändra mig. Så när sonen (som är i din ålder) ville avyttra sina Dylan CD till förmån för streamad musik, tog farsgubben hand om dem. Jag håller med dig om dina 5 stjärnor. Gillar detta album och hans bluesiga period.

    Gillad av 1 person

    1. Haha kul när man får ändra sig ibland. Jag behövde själv bearbetas ganska länge innan jag fastnade för Dylan. Tyckte att hans röst mest var enerverande i början.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s