Bad Religion – The Gray Race (1996)

Är punkare den sortens musiker som har svårast att åldras med värdighet? Jag tror att det kan vara så. De enda punkare som har lyckats behålla någon slags heder efter det att hårfästet har börjat stiga och magen puta är väl i princip bara de som har bytt genre helt? De amerikanska trallpunkarna Bad Religion hade sin storhetstid på 90-talet. Jag minns tydligt hur en yngre version av mig själv diggade med till ”Punk Rock Song” när den var med på Voxpop under några veckor. Jag kom mig aldrig för att införskaffa någon skiva med bandet på den tiden. Som tolv-trettonåring var man tvungen att hushålla med sina cd-inköp och Bad Religion drog väl den kortaste stickan mot Meat Loaf eller någon. Men när jag härom året fick höra att Bad Religion skulle spela på Liseberg retade det ändå mitt inre tonårsjag en smula. ”Klart man ska gå och se Bad Religion”, tänkte jag. Framträdandet var ingenting annat än genomuselt. Dessa åldrade farbröder visade med all önskvärd tydlighet att de bara var där för att casha in på de gamla hitsen, vilka de framförde helt inlevelsebefriat. Någon punk-mentalitet – om det ens någonsin funnits någon sådan på riktigt – fanns det inget spår av. Som min kompis som var med beskrev det hela: ”Bad Religion såg precis ut som att de nyss kommit in från en runda på golfbanan”.

Bästa spår: 05. Punk Rock Song

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s