Pendeln verkar ha svängt för Håkan Hellström. Nu är det plötsligt inne att klanka ner på karln. Det tidigare gällande narrativet enligt vilket han beskrivs som en oklanderlig och gudabenådad konstnärssjäl har förbytts mot en historieskrivning i vilken han är någon slags girig Per Gessle-figur som bara trålar efter nästa Ullevihit.
Inte heller jag tycker att den nya skivan är briljant, men jag köper för den sakens skull inte det nya narrativet. Jag tror att den kreativa brunnen helt enkelt har börjat sina en aning. Rätta mig om jag har fel, men Hellström är väl – precis som en annan – småbarnsförälder nu för tiden? Vad finns det egentligen att skriva om när det mest traumatiska som händer i ens liv är att den blöjstorlek som man brukar köpa är slut i sortimentet på ICA eller att sovstunden på dagen blev alldeles för lång så man vet att man har en maratonlång nattning att se fram emot?
Håkan Hellströms musik har väl alltid handlat om eskapism egentligen. Problemet nu är väl att hans alldagliga medelklassvardagsliv är så avlägset ungdomsfestandet i Majorna i såväl tid som rum att det är svårt för honom att relatera till det, och ännu svårare att fortsätta bygga sina låtar på det. Håkan Hellström behöver något nytt att inspireras av.
Bästa spår: 01. Alla Drömmar Är Uppfyllda
