Lou Reed & Metallica – Lulu (2011)

Den moderna musikhistorien mest otippade samarbete måste vara denna oheliga allians mellan Metallica och Lou Reed kring två 1800-talspjäser av Frank Wedekind. Metallica och Reed hade sprungit på varandra på en Rock and Roll Hall Of Fame-konsert och fattat tycke för varandra. Lou Reed hade redan då länge gått och letat efter en lämplig samarbetspartner till detta märkliga projekt, som han redan hade komponerat ihop en bunt låtar för. Metallicas heavy metal var en perfekt match, tyckte Reed. Lulu blev så gott som universellt sågat när det kom. Det lyckades med konststycket att få stämpeln som både Metallicas och Lou Reeds sämsta album i deras respektive kataloger. Lou Reed själv var dock mycket tillfreds med albumet, och det fanns också de som ryckte ut till plattans försvar. David Bowie förbryllade många med att hävda att Lulu var Lou Reeds bästa verk, men att det bara var långt före sin tid. Huruvida han var sarkastisk eller inte förtäljer inte historien.

Jag tycker inte att skivan är hopplöst bedrövlig som många menar. Lou Reeds coola röst orerandes poesi över tunga metal-riff har ändå något visst. Men projektet hade definitivt behövt någon utomstående konstärlig ledare med auktoritet som hade kunnat gå in och hejda dessa herrar när det hela blev för självupptaget. Exempelvis hade det inte skadat att skära någon minut eller två i nitton minuter långa ”Junior Dad”.

Bästa spår: 02. The View

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s