Marilyn Manson – Mechanical Animals (1998)

Jag vet inte vad man ska ta sig till för att chocka år 2020. Det känns liksom som att allting är gjort vid det här laget. På 60-talet räckte det med att ha långt hår. På 70-talet fick man spela med sin sexuella lössläppthet och kanske yttra några svordomar i tv. På 80-talet fick man lägga till lite djävulsdyrkan. Redan när det var dags för 90-tal började idéerna sina, men som tur var så är ju den kristna högern i Amerika ganska konservativ av sig – så det funkade fortfarande att köra samma grejor som innan fast med lite extra allt så retade man gallfeber på dem. Men det finns förstås alltid de där som ska överdriva. Som t.ex. de där norska dödsmetalrockarna på 90-talet som mördade varandra till höger och vänster. För ett brett kommersiellt genomslag som skräckrockare måste du behärska konsten att vara läskig på ett lite sådär lagom pirr-i-magen-sätt. Blir du allt för kuslig skrämmer du bara iväg den stora massan som ska köpa dina skivor. En god tumregel att hålla sig till kan vara att om du börjar ha ihjäl folk har du antagligen gått för långt.

Marilyn Manson fattade hur man skulle gå till väga. När han dök upp i etern mot slutet av 90-talet var han varje överbeskyddande förälders värsta mardröm. Somliga tyckte t.o.m. att han bar del i skulden för skolskjutningen i Columbine. För varför hade det inte varit några skolskjutningar tidigare kunde man ju fråga sig? Jo, för då hade det inte funnits någon Marilyn Manson, förstås.

En av mina kompisar på högstadiet började lyssna på Marilyn Manson ganska tidigt. Jag minns hur det liksom kändes som att vi nästan höll på med något olagligt när vi lyssnade på Manson på bergsprängaren i hans pojkrum. Jag tyckte inte att det var särskilt bra, men visst tusan var det läskigt! Han hade ju konstiga kläder och smink och allt. Det var tillräckligt för att det skulle kännas skrämmande för en simpel bonnapojk som jag.

Så här i efterhand inser man ju att allt bara var en enda stor teaterföreställning iscensatt för största möjliga schock-value. Men Manson – eller Brian Warner som han egentligen heter – struttar fortfarande omkring i samma makeup och outfit som då. Men nu, som lönnfet och småpluffsig 51-åring, är han inte särskilt läskig längre. Han framstår mer som den där udda alldeles för gamla farbrorn som fortfarande hänger i rollspelsavdelningen med rollspelskidsen.

Mechanical Animals innebar Marilyn Mansons stora kommersiella genombrott. Det glam-rockiga soundet på den här plattan var betydligt lättare att ta till sig än den tunga industrirock som hade präglat föregångaren Antichrist Superstar. Låtarna på Mechanical Animals handlar om baksidan av det glamorösa Hollywoodlivet, och de vävs samman i någon slags halvt begriplig Ziggy Stardust-inspirerad koncepthistoria. Mechanical Animals har absolut sina höjdpunkter – inte minst i de medryckande hitsinglarna – men musiken har åldrats ganska dåligt på det stora hela.

Bästa spår: 14. Coma White

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s