Neil Young – On The Beach (1974)

Ronald Reagan får ursäkta. Men den mest omsjungna presidenten inom amerikansk populärmusik är utan tvekan Richard Nixon. Med Vietnam och Watergate på meritlistan förkroppsligade han de politiska motståndarnas nidbild av den republikanska ärkeskurkspresidenten. Men Trump då, tänker ni kanske? Nja. Jag vågar nog hävda att Trump behöver beordra minst en större militär offensiv mot ett underutvecklat lands fattiga och obeväpnade bondebefolkning innan han ens är i närheten av Nixons skurk-status. Men att han jobbar på det får man ju ge honom.

För Neil Young var Nixon nästan som en musa under en period. Åren kring decennieskiftet 69-70 sjöng han om Nixon i många av sina låtar, och det var långt ifrån några hyllningsserenader han bjöd på. Mest målande är kanske fina ”Campaigner”, i vilken han drömmer sig bort till en bättre värld där han tänker sig att ”t.o.m. Richard Nixon har en själ”.

När Neil Young började skriva på uppföljaren till Harvest var hippie-drömmen död och begraven. I fjärran östern rasade fortfarande Vietnamkriget. På hemmaplan hade Martin Luther King och Bobby Kennedy mördats, och Charles Mansons galna sektmedlemmar hade brutalt avrättat Sharon Tate med sällskap i Roman Polanskis lyxvilla i Los Angeles. Till råga på allt satt Richard Nixon allt jämt kvar som en allt mer impopulär president, med Watergateaffären om halsen som ett bevis på den fula maktkorruptionen inom den amerikanska politiska eliten. För Neil Young – som hade levt och andats drömmen om peace, love and understanding och själv spelat på Woodstock – var detta en desillusionerande tid. Han tyngdes av ett samhällsklimat som han kände sig allt mer vilsen i, och av de personliga tragedier som hade drabbat honom på sistone. Danny Whitten, gitarrist i hans band Crazy Horse, och Bruce Berry, Youngs roadie, hade båda nyligen dött i heroinöverdoser. Dessutom gick kärleksrelationen med skådespelerskan Carrie Snodgress allt knackigare. Innan 1974 var över skulle de gå isär.

Med dessa bryderier som bränsle skapade Neil Young två av sina bästa och allra deppigaste plattor: Tonight’s The Night och On The Beach. Tonight’s The Night var egentligen den första av dem att spelas in, men den släpptes inte förrän efter On The Beach. Ingen av dem var någon framgång kommersiellt, men båda är högt skattade bland kritiker och fans. On The Beach består av en samling ganska udda låtar som kräver ett bra gäng lyssningar innan de fastnar. Neil Young spelade in dem tillsammans med olika musiker under några marijuana-marinerade sessioner mellan februari och april 1974.

Bästa spår: 08. Ambulance Blues

3 reaktioner till “Neil Young – On The Beach (1974)

  1. Under 70-talet men kanske mest under tidiga 80-talet var han väldigt omhuldad och lovordad. Allt han gjorde var ju såååå fantastiskt. Jodå jag försökte verkligen att förstå storheten, köpte t.o.m. någon LP (Re-ac-tor och Trans) men för mig är han bara en medelmåtta och dålig sångare 😉

    Kul reflektion om Nixon vs Trump 🙂

    Gilla

    1. Haha kan förstå om man har svårt för hans sångröst. Intressant att du skriver att han var så lovordad på 80-talet. Jag tycker att han var som absolut sämst då… 😅

      Gilla

      1. I recensioner och musiktidningar från sent 70- tidigt 80-tal kunde man läsa hyllningar och det var lite inne och kreddigt att gilla Young. Det gick jag på det trots att jag visste vad jag tyckte om honom, men jag ville verkligen förstå storheten. 🙂

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s