Gram Parsons – G.P. (1973)

En mindre glättig bild av arbetslivet målas upp i fantastiska ”Streets Of Baltimore”. Gram Parsons gör en alldeles lysande version av denna på sitt första soloalbum G.P. Lyriken är så enkel att den egentligen gränsar till det banala, men med Parsons bräckliga stämma blir det blodigt allvar. Man känner verkligen för den stackars Parsons som sliter sitt anletes svett i den smutsiga fabriken medan frugan är ute och roar sig obekymrat på stan. Genialt!

Med detta album presenterades Emmylou Harris för världen. Hon hade visserligen gett ut ett soloalbum redan 1969, men då utan att nå någon större publik – och på country-scenen var hon fortfarande helt okänd. Parsons hade varit på jakt efter en duettpartner ett tag när hans forna bandkamrat Chris Hillman tipsade honom om Harris. Parsons passade tillsammans med sin fru då på att spana in Harris när hon uppträdde på en liten klubb som hette Clyde’s. Han blev helt betagen av hennes röst och resten är, som man säger, historia.

Gram Parsons söp och missbrukade sig igenom inspelningarna av G.P. Många gånger var han i så dåligt skick i studion att han varken kunde spela gitarr eller sjunga. Harris, som var ny i den här typen av kretsar, förbluffades över det hela: ”Jag hade inte spelat in särskilt mycket i mitt liv, men jag tänkte att om det är så här som folk gör skivor kan jag inte begripa det”, berättade hon 2004 i dokumentären ”Gram Parsons: Fallen Angel”.

G.P. blev ett kommersiellt fiasko. Både albumet och dess två singlar passerade obemärkta förbi. Å andra sidan var singelvalen ”She” och ”Cry One More Time”; två av de svagare spåren på skivan. Hade jag varit skivbolagshöjdare på Reprise Records 1973 hade jag släppt ”Still Feeling Blue” och ”A Song For You” som singlar i stället.

Bästa spår: 03. A Song For You