Gram Parsons – Sleepless Nights (1976)

1969 var Gram Parsons ute på världsturné med The Byrds. I London springer han på The Rolling Stones och ger sig ut i nattlivet tillsammans med dem. Ingen kan anklaga Parsons för att vara den som spottar i glaset. Han kan det här med festande och visar sig vara tillräckligt mycket festprisse för att få Mick Jagger att börja oroa sig för vilket föredöme denna amerikan kan tänkas utgöra för Keith Richards. Då är det nog rätt illa, tänker jag…

Efter stoppet i London var det meningen att The Byrds skulle resa vidare till Sydafrika för några ytterligare spelningar. Parsons vägrar dock att åka med. Uppgifterna går isär något kring varför. En version menar att detta var Parsons sätt att protestera emot apartheidregimen. En annan version menar att, även om Parsons inte var förtjust i apartheid, så handlade det nog mest om att han tyckte att det var så roligt att partaja med The Stones.

Oavsett vilket… The Byrds reser till Sydafrika och Parsons blir kvar i London, där han festar vidare med The Stones ett tag till. När Parsons sedan återvänder till staterna får han se sig om efter ett nytt band, och det är då han grundar The Flying Burrito Brothers.

The Flying Burrito Brothers blev ett ganska kortlivat projekt. Två album hann de släppa innan Parsons fick sparken p.g.a. sitt drog- och alkoholmissbruk. Ingen av skivorna är särskilt bra. Därför handlar detta inlägg inte om det material som de släppte, utan om det material som de inte släppte.

Sleepless Nights är tekniskt sett inget album, utan mer av en samlingsskiva. Det släpptes tre år efter Gram Parsons död och består av ett gäng tidigare ej utgivna country-covers som Parsons hade spelat in i två olika vändor. Nio av låtarna spelade han in 1970 tillsammans med just The Flying Burrito Brothers. Tanken var då att det hela skulle mynna ut i ett country-album av den klassiska skolan, vilket aldrig blev av. De tre kvarvarande låtarna kommer från sessionerna med EmmyLou Harris från 1973.

Jag gillar självklart Grams båda soloalbum GP och Grievous Angel, men jag har alltid tyckt att de har varit ganska ojämna – med briljans växlat med det mediokra om vartannat. När jag på senare år har lyssnat på Gram Parsons har jag märkt att det allt oftare är denna postumt utgivna samling som jag sätter på. Jag tycker den är grym. Det är i min mening en klockren country-platta. Att det bara är covers stör mig inte, för Parsons gör dem så jäkla bra.

Bästa spår: 12. The Angels Rejoiced Last Night