Bob Dylan – The Times They Are A-Changin’ (1964)

Jag är inte en av de där tokstollarna som besinningslöst hyllar allt som Dylan tar sig för. I själva verket tycker jag inte att det finns särskilt mycket att hämta ur hans katalog efter 1978 års Street Legal.

Med det sagt…

The Times They Are A-Changin’… Bättre än så här blir det liksom bara inte. Till sitt tredje album hade Dylan blommat ut till en fulländad låtskrivare byxad att axla rollen som sin generations stora skald. Hela albumet andas viktigt verk.

Jag vet inte riktigt vad som ska sägas om det här som inte redan har sagt miljoner gånger tidigare, så jag nöjer mig med att helt enkelt skriva några rader om mina två favoritlåtar på albumet, vilka är ”The Times They Are A-Changin'” och ”The Lonesome Death Of Hattie Carrol” (som för övrigt båda platsar på min topp-5 Dylan-låtar-of all time):

På titelspåret ”The Times They Are A-Changin'” lyckas Bob Dylan med konststycket att få en röst, ett munspel och en akustisk gitarr att låta som en hel världsrevolution. Det är ganska svåröverträffat. Zack Snyder använde låten på ett effektfullt sätt i inledningen till sin underskattade film ”Watchmen” från 2009. Jag såg precis om dessa öppningsscener, och insåg att scenerna i sig inte är i närheten så bombastiska som jag faktiskt mindes dem. De storslagna slagfält och explosioner som jag såg framför mig lyste helt med sin frånvaro. Att min minnesbild förvrängts så mycket tycker jag någonstans illustrerar kraften i ”The Times They Are A-Changin'”. Den får en liksom att känna som att man står mitt i epicentrum av något viktigt och avgörande historiskt ögonblick.

…Och så var det ”The Lonesome Death Of Hattie Carrol”… Politiska låtar är ett svårt hantverk. Det är inte många som klarar att leverera politiska låtar övertygande nog för att det för lyssnaren ska kännas som att budskapet verkligen kommer ifrån avsändarens hjärta. Dylan kan det (eller kunde i alla fall). När Dylan besjunger den stackars Hattie Carrols tragiska livsöde och de fruktansvärda orättvisor hon fick utstå som svart kvinna i sextiotalets amerikanska södern gör han det med sådant sting i sång och text att man blir märkbart berörd. Man hade kunnat tänka sig att Dylan, för att få till lite dramatisk effekt, valt att överdriva delar av historien en smula. Men i allt väsentligt gick det faktiskt till precis så som Dylan beskriver: William Zantzinger hade ihjäl Hattie Carrol helt utan anledning och han fick ynka sex månaders fängelse för detta, eftersom han var en välbärgad vit plantageägare och hon var en fattig svart kvinna.

William Zantzinger var själv (han dog 2009) inte jätteimponerad av Dylans låt. Han menade att Dylan var en lögnhals och ett ”scum of a scum bag of the Earth”, som minsann borde sitta i fängelse. Det är dock svårt att uppbåda några större sympatier för Zantzinger, som av allt att döma var mer illvillig och samvetslös än Gargamel, Ebenezer Scrooge och Skeletor tillsammans. Efter sina sex månader i fängelset gav han sig nämligen in i fastighetsbranschen, och gjorde sig ett gott leverne på att hyra ut extremt undermåliga bostäder till socialt utsatta människor till ockerpriser.

Bästa spår: 09. The Lonesome Death Of Hattie Carroll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s