Bruce Springsteen – The River (1980)

Tack vare min mammas vinylsamling blev jag tidigt exponerad för The River. Titelspåret lyssnade jag i princip sönder. Skulle man lägga den skivan och det spåret på spelaren idag skulle man nog bara höra knaster. Jag tyckte (och tycker) att den låten var helt fantastisk.

Självklart var jag också nyfiken på vad ”The River” egentligen handlade om. Det här var långt innan internet, och på den tiden (det glada nittiotalet) var tolvåringar inte lika haja på engelska som de är idag. Jag minns att jag satt med en engelsk-svensk ordbok från 70-talet i knät och försökte översätta texten. Det mesta lyckades jag klura ut. Men ett stycke förbryllade mig:

"We went down to the courthouse
And the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress"

I min gamla ordbok översattes ordet ”aisle” till ”flygplansgång” – alltså mittgången i ett flygplan (vilket det givetvis också betyder, men inte i det här sammanhanget). Jag kunde inte för mitt liv begripa varför Bruce Springsteen skulle gå nerför en flygplansgång eller varför han var så bestört över att han inte fick göra detta. Vad de hade i tingsrätten att göra förstod jag förresten inte heller. Hade han begått något brott?

Hur som helst.

The River var Springsteens första (och hittills enda) dubbelalbum. Under den här perioden var han oerhört kreativ och spottade ur sig några av sina bästa skivor under loppet av bara några år. Jag kan inte på rak arm påminna mig något dubbelalbum som inte hade varit bättre nedkortat till enkelalbum, och det gäller väl i detta fallet också. Men precis som att man inte jämför tiderna mellan de som springer 100 meter och de som springer 400 meter får man nog betrakta enkel- och dubbelalbum som lite av två olika grenar.

Jag gillar The River för vad det är, men det går inte att komma ifrån att det är en ojämn lyssning. Till skillnad från resten av svenska folket har jag aldrig varit superförtjust i den där publikfriande blåsorkester-gladrocken som bossen envisas med att återvända till (typ ”Ramrod”, ”Cadillac Ranch”, ”I’m A Rocker”). Men när det blir mer allvar och nerv som i ”Point Blank”, ”Independence Day” eller titelspåret är det förstås ingenting mindre än magnifikt.

Kul kuriosa: ”Hungry Heart” skrev Springsteen egentligen för The Ramones, men hans manager och producent Jon Landau övertygade honom att behålla den själv. Landau var trött på att se Springsteen-skrivna låtar bli hittar för andra i stället för för honom själv. Det hade tidigare hade hänt med bl.a. ”Because The Night” (Patti Smith) och ”Blinded By The Light” (Manfred Mann’s Earth Band).

Bästa spår: Det blir väl bara fånigt att påstå att det skulle vara något annat än The River va?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s