Leonard Cohen – Thanks For The Dance (2019)

OK, jag kan lika gärna säga som det är: Inför lyssningen av Thanks For The Dance hade jag redan på förhand tänkt ut ungefär vad jag skulle skriva. Om man som förvärvsarbetande småbarnsförälder (visst, jag råkar vara föräldraledig just för tillfället, men ändå) ska hinna med att skriva om en skiva per dag måste man få lov att ta någon genväg eller två emellanåt, eller hur?

Jag hade tänkt skriva att det märks att själva konstnären bakom verket inte varit med hela vägen, att det blir tydligt att skeppet saknar en kapten som håller i rodret, att Thanks For The Dance är en spretig men stundtals intressant lyssning.

…Och ja, lite så är det ju. Thanks For The Dance har inte riktigt den där gedigna albumkänslan som föregångaren You Want It Darker. Det saknas en riktning och ett klister som binder samman låtarna till ett enhetligt verk.

Problemet är bara att det ändå är så förbaskat bra.

Thanks For The Dance är ihop-pusslat av skisser och demos som Leonard Cohen lämnade efter sig. Materialet hade han arbetat på i hemstudion tillsammans med sin son. Stämningen är ödesmättad och arrangemangen sparsamma. Cohens sångmelodier gränsar nästan till spoken word. Albumet är bra, även om det inte är lika bra som fantastiska You Want It Darker. Men bland all gammal skåpmat som skivbolagen vanligtvis helt ogenerat spottar ut som artisters postuma releaser framstår Thanks For The Dance som smått briljant.

Fan, Leonard. Varför var du tvungen att gå och dö?

Bästa spår: 08. The Hills