Leonard Cohen – Various Positions (1984)

1984 är Leonard Cohen passé. Hans lågmälda vispoesi passar inte in i åttiotalets soniska landskap och hans senaste fullängdare floppade kommersiellt. När Cohen kommer in på Sonys huvudkontor för att presentera sitt senaste alster Various Positions för skivbolagshöjdarna möts han av skeptiska miner. ”Visst”, tänker de; ”han har i alla fall haft vett att lägga på lite fräcka syntar, men i övrigt finns här inget att hämta”. De menar att Various Positions saknar hitlåtar och att den är tråkig i största allmänhet. En av låtarna på skivan heter ”Hallelujah”, och den har Cohen jobbat extra hårt på. Som den perfektionist han är har han skrivit om texten hur många gånger som helst innan han slutligen blivit nöjd med den. Cohen är stolt över ”Hallelujah”, men höjdarna ser inget speciellt med den låten heller. Man kan inte lägga till ett rap-parti för att hotta upp den lite? Cohen gillar den som den är. Till slut ger Sony högst motvilligt ut Various Positions. Skivan går ganska obemärkt förbi. Various Positions blir inte det magplask som höjdarna på Sony hade befarat, men det blir inte heller någon klang- och jubeltillställning.

Ganska snart har alla glömt Various Positions. Alla utom Bob Dylan. Han ser storheten i låten ”Hallelujah” och börjar spela den live. Den gamle Velvet Underground-basisten John Cale följer Dylans exempel och spelar in en cover på låten. Men det är när Jeff Buckley spelar in ”Hallelujah” till sitt legendariska album Grace som låten når kultnivå. Det gör också att en ny generation fans upptäcker Leonard Cohen, vars karriär tar ny fart.

Jag gillar Various Positions. Så gott som alla mina favoritartister från 70-talet hade en ordentlig svacka under 80-talet (Bowie, Dylan, Young, Lou Reed m.fl.). Undantaget som bekräftar regeln är väl kanske då just Leonard Cohen. Både Various Positions och efterföljande I’m Your Man (som släpptes -88) är starka skivor.

Bästa spår: 05. Hallelujah