Kiss – Alive! (1975)

Idag har jag valt en skiva av ett band som förmodligen är lika bespottat som det är älskat. Kiss är väl någonstans den superkommersiella skräp-rockens founding fathers. De har gått så långt i sin transformation till seriefigurer att jag, när jag var liten, inte ens förstod att de var ett band. Men profithungern skapade också slitningar inom bandet. Originalgitarristen Ace Frehley refererade en gång till sig själv som ”entertainer i andra hand, musiker i första”. Det var inte nödvändigtvis en bild som delades av Gene Simmons och Paul Stanley, de två i idag enda kvarvarande originalmedlemmarna. Simmons och Stanley har t.o.m. vädrat idén att låta bandet fortsätta med andra personer bakom sminket den dag de själva går i pension. Alltså Kiss i någon slags franchise-form kan man säga. I skrivande stund har de faktiskt precis aviserat vad de påstår kommer att bli den allra sista Kiss-konserten någonsin (New York, 2021). Vi får se hur det blir med det.

Alive! släpptes vid en tidpunkt när Kiss skivbolag Casablanca Records var nära ruinens brant. Kiss var redan då omtalade för sina spektakulära liveframträdanden, men hade ditintills ännu inte lyckats omsätta sitt rykte som liveakt i någon större skivförsäljning. Detta livealbum släppte man lite på chans, i förhoppning att bandets rykte som liveakt skulle göra skivköparna nyfikna. Och man fick rätt. Skivan blev en dundersuccé och såväl skivbolag som Kiss kunde räddas.

Ända sedan Alive(!) släpptes har det funnits frågetecken kring hur pass mycket livemusik det egentligen är som man hör på skivan. Det har ryktats om ett generöst studiotrixande. Albumets producent Eddie Kramer har på senare år krypit till korset och medgivit att det enda som är live är i princip trummisen Peter Criss trumslag. Resten menar han är överdubbningar. Ace Frehley bekräftar en liknande bild i sin självbiografi. Paul Stanley, å andra sidan, väljer att tona ned det hela i sin bok från 2014. Han bekänner att vissa ”förbättringar” visserligen gjordes, men fnyser: ”Vad hade varit bättre? Att bara lämna det i sitt icke perfekta tillstånd?” Ja du, Paul… du kan ju Fråga Neil Young…

Men huruvida det är live eller inte är väl egentligen ganska strunt samma. Om man vill plocka upp och lyssna på bara ett Kiss-album under sitt liv så är det detta. För det har allt. Fläskiga riff, onödigt långa gitarrsolon, fjantiga texter, till och med trumsolo. Och så faktiskt… Ganska sköna låtar också!

Bästa spår: 14. Rock And Roll All Nite