Dundertåget – Dom Feta Åren Är Förbi (2010)

Bra svensk rock av klassiskt snitt har varit en bristvara sedan lång tid tillbaka. En av de trevligare akterna inom fältet i en någorlunda samtid är Dundertåget. Bandets andra album Dom Feta Åren Är Förbi bjuder på fin Stones-aktig gitarrock när den är som skitigast. Låtarna är uppbyggda kring Robert ”Strängen” Dahlqvists fingerfärdiga riff och kläs med underfundiga texter signerade Stefan Sundström. Det är musik att digga till i bilen på väg mot semesterdestinationen.

Dundertåget var i mångt och mycket Robert Dahlqvists projekt. Sedan tidigare var han känd som gitarrist i Hellacopters. I Dundertåget spelade han både gitarr och sjöng. Hans tragiska död 2017 tvingade dock bandet till ett allt för tidigt avslut. Robert ”Strängen” Dahlqvist blev bara 40 år gammal.

Bästa spår: 05. Dom Feta Åren Är Förbi

The Rolling Stones – Goats Head Soup (1973)

Härom dagen släppte Rolling Stones den nya singeln ”Criss Cross”, som är en gammal outgiven outtake ifrån inspelningarna av Goats Head Soup. Bandet passade samtidigt på att annonsera en nyutgåva av skivan i fråga. Goats Head Soup – Deluxe Edition kommer att släppas den 4:e september i år och innehålla en remastrad version av det befintliga albumet samt ytterligare ett antal bonusspår, utöver redan släppta ”Criss Cross”.

Själv har jag aldrig riktigt förstått vitsen med att fördjupa mig i en massa extramaterial från redan släppta album. Visst kan det vara lite kul att få en inblick i hur skapandeprocessen har gått till, men oftast inser man bara att det finns det en anledning till att outgivna låtar och versioner av låtar inte släpptes från första början kan jag tycka.

Goats Head Soup var den första plattan att följa Stones gyllene period 1968-72, då de släppte sina fyra bästa album på raken. På Goats Head Soup finns fortfarande magiska inslag (”Angie” inte minst), men i jämförelse med bandets tidigare alster känns merparten av materialet tämligen ljummet. Lite cyniskt kan man säga att Goats Head Soup var början på ett allt mer urvattnat Rolling Stones. Keith Richards och Mick Jagger hade helt enkelt gått och blivit mänskliga.

Goats Head Soup spelades till stora delar in på Jamaica. Albumets titel anspelar på den soppa på gethuvud som anses vara något av en delikatess på ön. Stones spelade in bra många fler låtar än vad som kunde rymmas på plattan. Ändå hade ett antal av de låtar som slutligen kom med redan några år på nacken när plattan släpptes. ”100 Years Ago” hade t.ex. Jaggers skrivit någon gång runt 1970. Även ”Hide Your Love” och ”Silver Train” hade varit med åtminstone sedan 1970.

Bästa spår: 05. Angie

Silverchair – Neon Ballroom (1999)

Denna skiva slog stort när jag gick sista året på högstadiet. Jag minns väl hur den maffiga ledsingeln ”Anthem For The Year 2000” kändes som någonting viktigt. Låten sprudlade av ungdomlig energi och framtidstro. Att ett nytt årtusende stod för dörren och att vi skulle få uppleva det från första parkett var ju bara i sig självt häftigt. Nu kom Silverchairs Daniel Johns och satte ord till det hela också. Vi kände oss som framtidens första ungdomsgeneration! Att det redan gått två decennier sedan dess är lite svårt att ta in emellanåt. …Och ett problem med att skriva en låt om ett specifikt årtal är ju att låten i fråga känns väldigt daterad så fort årtalet i fråga har passerat förbi. Den bombastiska ”Anthem For The Year 2000” blir nästan ett stycke komik att lyssna på så här tjugo år efter millennieskiftet.

Silverchair var ett band ifrån Australien som fick skivkontrakt efter att ha vunnit en talangtävling. Bandet var bara ett av många i den flodvåg av s.k. ”grunge”-band som skivbolagen spottade ut i kölvattnet av Nirvanas framgångar. Måttligt begåvade var de väl ändå, för sämre Nirvana-copycats fanns det ändå gott om. Neon Ballroom var Silverchairs tredje album, och det kommersiellt mest lyckade. Sångaren Ethan Johns har själv sagt att han betraktar Neon Ballroom som bandets första egentliga album, eftersom bandmedlemmarna hade varit så unga när de skapade de tidigare plattorna.

Bästa spår: 02. Anthem For The Year 2000

HAIM – Women In Music Pt. III (2020)

Baserat på de fina recensioner som Women In Music Pt. III har åtnjutit inser jag att detta är ett album som jag verkligen borde gilla. …Och det är inte som att jag tycker att det är dåligt, men faktiskt ganska så slätstruket. Sheryl Crow är en association som inte känns allt för avlägsen.

HAIM består av de tre systrarna Este, Danielle och Alana Haim. Women In Music Pt. III är den tredje plattan sedan debuten Days Are Gone 2013. Bandet har annars funnits sedan 2007, men under de första fem-sex åren var det mest som en plojgrej. HAIM spelade på bröllop och mindre tillställningar i och kring Los Angeles. Deras första spelning ska ha varit på en deli i Hollywood, och betalt fick de den gången i en portion soppa av traditionell judisk modell. Det hela tog fart på riktigt först när mittensystern Danielle upptäcktes av The Strokes-frontmannen Julian Casablancas, som anlitade henne som gitarrist i sitt band när han skulle ut och turnera på sitt solomaterial.

Bästa spår: 07. Don’t Wanna

The Jesus And Mary Chain – Darklands (1987)

The Jesus And Mary Chain är ett av de där creddiga banden som har förärat sitt rykte på grund av den innovativa ljudbild som de har skapat snarare än för bra album och låtar. Utan Jesus And Mary Chain hade det inte funnits någon shoegaze eller dream-pop, och vi hade antagligen aldrig hört talas om band som My Bloody Valentine eller The Raveonettes. Jesus And Mary Chains kändaste och högst ansedda album är deras första; Psychocandy, och det innehåller också deras bästa låt (”Just Like Honey”). Men bandets klart bästa skiva är egentligen uppföljaren Darklands, som släpptes två år efter debuten.

Darklands tillät sig Jesus And Mary Chain att vara mer melodiska än tidigare. Skivan spelades i princip in av bröderna Jim och Williams Reid helt på egen hand. Trummisen Bobby Gillespie hade vid det här laget lämnat bandet för att gå all-in på en karriär som sångare i Primal Scream i stället, viket innebär att de trummor som man hör på Darklands kommer ifrån en trummaskin. The Jesus And Mary Chain var aldrig ett band som spottade ur sig några hitsinglar, men denna platta lyckades ändå klättra till en hedrande femteplats på brittiska topplistan – vilket gör Darklands till bandets än idag mest lyckade release, i alla fall i det avseendet.

The Jesus And Mary Chain skulle egentligen ha varit ute på vägarna nu under våren och spelat Darklands i sin helhet. De skulle då ha besökt både Stockholm och Göteborg. Nu satte ju Covid-19 förstås stopp för detta, men konserterna är framflyttade och går av stapeln i februari nästa år i stället. Det finns biljetter kvar för den som är intresserad.

Bästa spår: 01. Darklands

Ennio Morricone – The Good, The Bad & The Ugly (Original Motion Picture Soundtrack) (1967)

Igår avled Ennio Morricone. Den legendariska italienska filmmusikkompositören blev 91 år gammal. Det är sällan som det blir särskilt uppmärksammat att en gammal filmmusikkompositör går och dör, men det blev det den här gången – och det får man säga är synnerligen berättigat. Det är svårt att komma på någon filmmusikskapare som har lämnat ett i närheten lika stort avtryck i populärkulturhistorien som Morricone. Han ligger bakom musiken till filmer som ”De Omutbara”, ”The Hateful Eight” och ”Once Upon A Time In America”. …Men allt började förstås med de fantastiska spaghettiwesternrullarna som han gjorde tillsammans med regissören Sergio Leone på 60-talet.

”Den gode, den onde, den fule” var en sån där film som man bara fick titta på när mamma var bortrest, vilket inte hände särskilt ofta. När man var tio fanns det liksom ingenting häftigare än Clint Eastwoods hårdföre prisjägare utan namn, som utan att blinka skjuter ihjäl antagonister både till höger och till vänster. Men ”Den gode, den onde, den fule” håller precis lika bra i vuxen ålder. Särskilt filmens sista 45 minuter är fullkomligt magiska: När Tuco, till Morricones febriga musikstycke ”The Ecstacy Of Gold”, springer som besatt mellan gravarna i jakten på den nedgrävda skatten. …Eller när Tuco på slutet står med snaran runt halsen och skriker så att det ekar mellan bergskedjorna: ”YOU KNOW WHAT YOU ARE? JUST A DIRTY SON OF A BIIIITCH!” Det sista ordet blandas samman med inledningen på Morricones jagande ledmotiv, som sedan får rulla på medan Clintan rider iväg mot nya äventyr. Det hela är så briljant att man får gåshud.

På sätt och vis dödade Leones, Morricones och Eastwoods ”Dollar”-trilogi hela western-genren. Efter den blev det omöjligt att gå tillbaka till den moraliskt korrekta John Wayne-hjälten igen. Och eftersom det inte går att föreställa sig någon tuffare antihjälte än Clint Eastwood finns det liksom inte heller någon som kan föra facklan vidare (Clintan själv är 90 år gammal nu). Något bättre western-soundtrack än det som Morricone gjorde till ”Den gode, den onde, den fule” går för den delen heller inte föreställa sig.

Bästa spår: 20. The Ecstacy Of Gold

Bob Dylan – Highway 61 Revisited (1965)

Den 25:e juli 1965 kliver en 24 år gammal Bob Dylan upp på scenen på Newport Folk Festival på Rhode Island. De förväntansfulla festivalbesökarna gnuggar händerna av förtjusning. Äntligen kommer han. Festivalens stora behållning! Vilken av alla sina trevliga akustiska folk-sånger ska han öppna med den här gången? ”Blowin’ In The Wind”? ”Chimes Of Freedom”? …Eller kanske ”The Times They Are-A-Changin'”? Döm om deras förvåning när Dylan dyker upp tillsammans med ett helt band, pluggar in en elgitarr i förstärkaren och vrider upp volymratten till max för att därefter börja spela sin nya brötiga singel ”Like A Rolling Stone”. Publiken vet först inte vad de ska tro. Vad i hela världen är det här? Det låter ju förfärligt. Ett sånt oväsen! Några låtar senare lämnar Dylan scenen till en kakafoni av busvisslingar och burop. Men Dylan ångrar ingenting. Han har lämnat folk-musiken bakom sig och kommer fr.o.m. nu att ägna sig åt att spela rock n’ roll. Och han nöjer sig inte med det. Han kommer dessutom att bli en av de mest tongivande nyckelpersonerna i formandet av hela genren.

Så här nästan 60 år senare kan det vara svårt att förstå varför Dylans fans förfärades så över att han började lira elgitarr. Det man behöver komma ihåg är Dylan hade gjort sig ett namn som en viktig folk-sångare och som en som stod på barrikaderna i olika social justice-frågor. Rock n’ roll betraktades vid den här tidpunkten som någonting ytligt, lättillgängligt och kommersiellt. Det var helt enkelt ingenting som Dylans fans – som antagligen såg sig som i allmänhet mer intellektuella än de flesta andra – ville förknippas med. En modern motsvarighet skulle kunna vara om kritiker-ansedda Radiohead plötsligt bestämde sig för att börja göra europop tillsammans med E-Type.

Highway 61 Revisited släpptes en dryg månad efter att den berömda konserten på Newport Folk Festival hade gått av stapeln. Albumets titel är en nickning till bluesen och dess betydelse för Dylan. Den kända motorvägen löper nämligen längs musikgenrens geografiska ursprung i Mississippi och New Orleans. Dylan fick dock kämpa för att verkligen få lov att kalla plattan Highway 61 Revisited. De flesta på hans skivbolag Columbia tyckte att det var ett idiotiskt namn på en skiva.

Detta var det första Dylan-album som jag införskaffade mig. Det majestätiska sistaspåret ”Desolation Row” ensamt ger i princip bra valuta för pengarna. Men det är en fantastisk skiva rakt igenom.

Bästa spår: 09. Desolation Row

Dylan LeBlanc – Cast The Same Old Shadow (2012)

Idag vill jag slå ett slag för denna nu nästan tio år gamla pärla. Singer-songwritern Dylan LeBlancs andra album Cast The Same Old Shadow blev av någon anledning inte lika uppskattat som hans första. Det tycker jag är mycket märkligt, för det är nämligen bra mycket bättre. Själv lyssnade jag mycket på plattan i hörlurarna på bussen till och från jobbet på den tiden när jag bodde i Göteborg. LeBlancs dystra ballader tonsatte ett mörkt och höstregnigt Göteborg under rusningstrafik på ett utmärkt sätt.

Dylan LeBlanc var bara 22 när han släppte Cast The Same Old Shadow. Han är född och uppvuxen i Shreveport, Louisiana. Efter att hans föräldrar skilde sig när han var nio bodde han tillsammans med sina två syskon hos sin mamma, som försörjde hela familjen på sitt jobb som städerska. Dylan LeBlancs sorgfyllda country kommer från en flitigt upptrampad stig, men han gör den så ärligt och genuint att den blir till hans egen.

Bästa spår: Part One: The End

Roy Orbison – Sings Lonely And Blue (1961)

…Så var det äntligen semester! Visst är det väl härligt!?

Jag minns hur deprimerande de där ynka fyra veckornas sommarledighet som de vuxna hade tedde sig när man växte upp. Det där ekorrhjulet skulle man väl aldrig hamna i, tänkte man. Men nu är man där trots allt. Mitt i det gråa Svensson-livet, förvärvsarbetande med villa och barn, och fyra veckors sommarsemester att se fram emot som årets enda stora höjdpunkt.

Det känns faktiskt förvånansvärt bra ändå.

Roy Orbison är semester för mig. Det var alltid kassettbandet med Orbison-hits som min far spelade i herrgårdsvagnen på vägen ner mot mormors sommarstuga i Danmark. ”Only The Lonely” och ”Bye Bye Love” är låtar som jag växte upp till. Grymma låtar av en grym artist.

Det var förstås ingenting som man reflekterade över närmare på den tiden, men så här i efterhand kan jag ibland undra hur mycket semester de där resorna egentligen kändes som för min far. Han åkte alltid på att fixa både i och runt stugan åt mormor när vi var där nere.

Sings Lonely And Blue är Roy Orbisons första studioalbum. Det spelades in i Nashville mellan 1959 och 1960 och gavs ut 1961. Den mest kända låten på skivan är magiska ”Only The Lonely”, som kom att bli Orbisons första riktiga hit. Han hade skrivit den tillsammans med låtskrivarpartnern Joe Melson och först försökt sälja in den till såväl Elvis Presley som The Everly Brothers, fast utan att nå någon framgång i något av lägren. I brist på alternativ fick han då helt sonika spela in låten själv, och med det lades hörnstenen till en musiklegend.

Bästa spår: 02. Bye Bye Love

Radiohead – Kid A (2000)

Jag tror inte att det finns någon låt som bättre illustrerar känslan av att ha gjort bort sig och vilja sjunka genom golvet än Radioheads magnifika och oerhört deprimerande ”How To Disappear Completely”. Genom Thom Yorkes nötta röst, en trött vandrande basgång och ett gråtande stråkarrangemang förmedlas en skam och en uppgivenhet som nästan går att ta på.

Med Kid A påbörjade Radiohead resan mot att distansera sig, inte bara ifrån de invigda fansen, utan ifrån popmusiken i stort. De experimentella inslagen tilläts nu agera helt i förgrunden och Thom Yorkes texter och melodier blev allt mer fragmentariska och repetitiva. Musiken låter stundvis nästan som att den kommer ifrån en maskin som försöker imitera mänskliga känslor. Det känns kallt, öde och isolerat.

Succén med OK Computer hade gjorde det svårt för Thom Yorke att skriva någon ny musik. Han kände att Radiohead hade nått vägs ände med den gitarrdrivna alternativrock som de hade slagit igenom med och sökte nya uttryck. Under flera månader led han av skrivkramp. Han försökte komma runt det genom att lägga gitarren åt sidan och i stället försöka skriva musik på sitt piano, som han egentligen inte var särskilt duktig på att spela på. Idén hade han fått ifrån Tom Waits, som lär ha sagt någonting i stil med; ”det som får mig att lyckas som låtskrivare är fullständig okunskap kring instrumenten jag använder”.

”Everything In It’s Right Place” kom att bli den första låten som Yorke skrev för Kid A. Den fick sedermera också bli öppningsspåret på albumet.

Kid A var från början menat att bli ett dubbelalbum. Idén skrotades dock framåt slutet av inspelningarna, trots att tillräckligt många låtar hade spelats in. Andra halvan av Kid A släpptes i stället ett år senare som det fristående verket Amnesiac.

04. How To Disappear Completely