The Smashing Pumpkins – CYR (2020)

Smashing Pumpkins nya dubbelalbum CYR är ett mycket synthdrivet verk. De taggiga distgitarrerna som karaktäriserade hitsen ifrån bandets storhetstid på 90-talet lyser med sin frånvaro. Och det är ju inget fel på det egentligen, även om det är svårt att begripa sig på frontmannen Billy Corgan. Han återförenas med den innovativa original-gitarristen James Iha och den gudabenådade trummisen Jimmy Charmberlin, och lovordar i intervjuer allt vad de tillför bandet. När dessa herrar sedan beger till studion tillsammans för att spela in ett album lämnas Iha och Chamberlin sittandes i ett hörn och spela kort medan Corgan själv leker loss med sina synthar och trummaskiner. Lite slöseri med talang är det ju ändå, kan jag allt tycka.

Billy Corgan har uttryckt att han denna gång ville göra ett album med ett nutida sound. Den biten vet jag inte om han har lyckats fullt ut med. Det synth-tyngda ljudlandskapet har ändå ett tydligt släktskap med den elektroniska rockvåg som kom runt millennieskiftet, och som Corgan själv var delaktig i skapandet av – inte minst med Adore och Machina. Jämfört med comebackplattan som kom härom året är låtmaterialet mycket starkare på CYR, men det finns ändå inte tillräckligt med bredd och kvalitét för att det ska räcka till ett dubbelalbum. Nedskalat till ett tiolåtars enkelalbum hade dock CYR kunnat vara förvånansvärt bra.

Billy Corgan är inte känd för att ta lättsinnigt på sitt skapande. Titeln CYR kommer ifrån namnet på ett helgon som levde på 300-talet. Många av låttitlarna innehåller så konstiga ord att man har svårt att föreställa sig att Corgan inte har suttit och bläddrat i ett ordlexikon för att komma på dem. Skivan är ett konceptalbum och åtföljs av en animerad tv-serie i fem delar, som Corgan själv har skrivit. Och visst kan man tycka att Corgan kanske skulle må bra av lite mer självdistans till sin egen kreativitet, men samtidigt är det kul att se att skaparlusten fortfarande är intakt. Låt oss inte glömma att många av Smashing Pumpkins samtida rivaliserande rock-akter numera nöjer sig med att äta sig tjocka och turnera runt på gamla hits. I det avseendet är ändå Billy Corgan ett föredöme, även om han antagligen aldrig kommer att skriva en ny ”Today” eller ”1979”.

Bästa spår: 07. Anno Santana

The Rolling Stones – Aftermath (1966)

”Just like a new born Baby it just happens every day”, sjunger Mick Jagger släpigt i ”Paint It Black”; öppningsspåret på Stones sjätte platta Aftermath…Och visst, Mick. Så är det ju. Det föds nya barn över hela världen precis hela tiden. Men för de närmast berörda är det ju ändå en bra häftig känsla när det händer. Och det är väl just i det som textradens briljans ligger: Paradoxen i att någonting kan te sig nästan mirakulöst i det lilla perspektivet men i det stora perspektivet faktiskt bara är vardagsmat.

Fr.o.m. igår kväll är vi tvåbarnsföräldrar. Det känns bra. Den där smärre livskrisen som man genomled när man fick sitt första barn är överspelad. Man känner sig trygg i att livet faktiskt kommer att vara kul även fortsättningsvis, kanske t.o.m. roligare. Den här gången är man bara glad och förväntansfull. Nu ska vi bara komma på ett passande namn för den lilla flickan också.

Med Aftermath blev Rolling Stones på riktigt ett band att räkna med. Det var det första albumet till vilket Jagger och Richards själva skrev alla låtarna. …Eller hur det nu egentligen var med den saken. Det har knorrats en del, bl.a. ifrån bandets förre basist Bill Wymans håll, kring den biten. Han menar att även resterande bandmedlemmar var delaktiga i låtskrivandet i allra högsta grad, men att de aldrig fick någon cred för det. Oavsett viket skiljde sig Aftermath åt från tidigare Stones-releaser i det att det inte innehöll några covers.

Aftermath försenades en del på grund av bråk kring vad den skulle kallas. Rolling Stones manager och producent Andrew Loog Oldham ville först att den skulle heta Could You Walk On The Water?, något som skivbolaget vägrade i rädsla att titeln skulle provocera konservativt kristna i USA. I avsaknad på bättre alternativ fick den i slutändan heta Aftermath, vilket egentligen ingen var särskilt nöjd med. Albumet var till en början tänkt att utgöra soundtrack till filmen ”Back, Behind And In Front”, i vilken bandmedlemmarna även skulle spela huvudrollerna. Idén skrotades efter att Jagger hade träffat regissören Nicholas Ray och skarpt ogillat honom, och filmen blev aldrig av. Aftermath släpptes i en brittisk version och en amerikansk version. Skillnaden versionerna emellan var i princip att amerikanerna gick miste om ”Mother’s Little Helper” och britterna gick miste om ”Paint It Black”.

Bästa spår: 01. Paint It Black

Peter Sarstedt – Peter Sarstedt (1969)

Det var med Wes Andersons underbara film ”The Darjeeling Limited” som jag första gången kom i kontakt med Peter Sarstedts musik. Filmen såg jag på en smal biograf i Halmstad tillsammans med en massa jobbigt pretentiösa kulturmänniskor. På promenaden hemåt efteråt kunde jag inte få Sarstedts ”Where Do You Go To (My Lovely)” ur huvudet. Låten figurerar friskt genom filmen och var en jättehit för Sarstedt i slutet av 60-talet. I själva verket byggde låten i princip hela hans karriär: Enligt uppgift erhöll Sarstedt långt in på 90-talet fortfarande drygt 600 000 kr årligen bara på royalties ifrån ”Where Do You Go To (My Lovely)”. Låten handlar om en (förmodat fiktiv) flicka vid namn Marie-Claire, som tar sig ifrån fattiga förhållanden i Neapel till ett jetsetliv i Paris. Många år senare gjorde faktiskt Sarstedt en del 2 på låten: Hans album England’s Lane från 2016 innehåller låten ”The Last Of The Breed”, i vilken man får höra hur det har gått för Marie-Claire sedan 60-talets glada dagar. Det vore dock en grov överdrift att kalla ”The Last Of The Breed” för en värdig uppföljare.

Peter Sarstedt föddes i New Dehli, på den tiden när Indien fortfarande var brittiskt. Vid fjorton års ålder flyttade han och hans familj till London där han snart kom att fatta intresse för musik i allmänhet och rock n’ roll i synnerhet. Till en början spelade han med sina bröder i bandet Fabulous Five, innan han via en kortare sejour som basist för 60-talsstjärnan Eden Kane gav sig på en solokarriär. Sarstedt hann producera 14 album innan han dog 2017 vid 75 års ålder.

Bästa spår: 07. Where Do You Go To (My Lovely)

Kylie Minogue – Fever (2001)

Efter några år ute i kylan hittade Kylie Minogue vägen tillbaka till rampljuset igen med skivan Light Years som släpptes år 2000. Skivan genererade hitsingeln ”Spinning Around” och uppskattade av både kritiker och fans, särskilt i hemlandet Australien. Kylie Minogues stora comeback kom dock först med nästa album: 2001 års Fever blev en massiv succé. Albumet sålde i över sex miljoner exemplar och dess jättehit ”Can’t Get You Out Of My Head” blev listetta i 40 länder. Låten hade skrivits av producenten Cathy Dennis och singer-songwritern Rob Davis. Innan den hamnade i vantarna hos Kylie hade den erbjudits såväl S Club Seven som Sophie Ellis-Bextor. Kylie knep den efter att ha hört bara 20 sekunder av demon. Cathy Dennis sa i efterhand att ingen annan kunde ha gjort låten rättvisa på samma sätt som Minogue, även om hon inte var påtänkt för låten från första början.

Strax innan ”Can’t Get You Out Of My Head” skulle släppas som singel fick Kylie Minogue och hennes team kalla fötter. Det visade sig nämligen att låten var schemalagd för release samtidigt som Victoria Beckhams första solosingel. Efter att noga ha övervägt att skjuta på släppet valde de ändå att gå vidare enligt lagd plan. Det föll sig ganska väl ut. Idag är det väl ingen som kommer ihåg Victoria Beckham för sin musik…

Fyra singlar släpptes ifrån Fever. Den sista; ”Come Into My World”, adderades till albumet i sista sekund och var även den skriven av duon Cathy Dennis och Rob Davis. Låten ackompanjerades av en för sin tid tekniskt avancerad video, i vilken multipla versioner av Kylie Minogue vandrar längs med gatorna i Paris.

Bästa spår: 03. Can’t Get You Out Of My Head

Grinderman – Grinderman (2007)

Skitigare rock än så här är svår att hitta. Nick Caves sidoprojekt Grinderman bemannas i princip av samma uppsättning musiker som vanligtvis spelar i hans vanliga band The Bad Seeds. Skillnaden är att Nick Cave själv spelar elgitarr i Grinderman, och att projektet karaktäriseras av en mer lättsam ”låt gå”-attityd. Enligt Cave var poängen med Grinderman att skapa ett album som han faktiskt kunde tänka sig att lyssna på hemma: ”Det kan jag inte göra med The Bad Seeds”, sa han till Pennyblackmusic 2007: ” Det är alldeles för mycket av mig själv i Bad Seeds för att jag ska vilja lyssna på det.”

Nick Cave började komponera låtar på gitarr strax efter att han hade kommit hem från The Bad Seeds turné 2005. Eftersom han sällan spelade gitarr i vanliga fall fick materialet en råare ton än vad som var typiskt för Bad Seeds vid tidpunkten. Cave samlade snart Martyn Casey (bas), Jim Sclavunos (trummor) och Warren Ellis (allt möjligt) för att jobba vidare på materialet. Först kallade de sig Mini Seeds, för att efter ett tag anta namnet Grinderman (vilket även tangerade en av låttitlarna på debutskivan). För Nick Cave och de andra var Grinderman en frizon från The Bad Seeds kreativa ok. Det självbetitlade debutalbumet spelades in på bara fyra dagar, och då hann de ändå med att spela in en hel del extramaterial.

Bästa spår: 02. No Pussy Blues

Nick Cave – Idiot Prayer (Nick Cave Alone At Alexandra Palace) (2020)

Idiot Prayer är lite som att vara gäst i Nick Caves vardagsrum. Framförandet spelades in i London i somras, ungefär samtidigt som Storbritannien började öppna upp igen efter den första Covid-19-vågen. Upplägget är lika enkelt som det är genialt: 90 minuter av Nick Cave själv med ett piano i en gigantisk och tom konserthall. Idén föddes som en kommentar på den kvävande distansering som den här pandemin tvingar på oss alla. …Och kanske lite ur tristess också, vem vet? Nick Cave skulle nämligen ha varit ute på turné med sitt The Bad Seeds nu i somras, men det blev det ju som bekant ingenting av.

Egentligen var det inte meningen att detta skulle ha släppts på skiva. Framförandet var menat som ett engångsevent som inte skulle gå att se eller höra igen efter att det sänts. Reaktionerna på Caves livestreamade uppträdande var dock så överväldigande positiva att Cave och hans skivbolag väl helt enkelt inte tyckte sig ha något annat val än att ge ut det. På Idiot Prayer gräver Cave i sin katalog och plockar fram både gamla och mer sentida guldkorn. Flera låtar kommer ifrån det fantastiska skilsmässoalbumet The Boatman’s Call, men här finns också material både ifrån Grinderman-projektet och han senaste serie skivor.

Bästa spår: 20. Papa Won’t Leave You, Henry

Sinn Fenn – Usling (1996)

Jag bodde i Karlskrona under några år och kom då i kontakt med den lokala musikscenen där. På den lilla ön Hasslö två mil utanför Karlskrona finns en stark och livskraftig musiktradition. Varje sommar arrangeras Hasslöfestivalen ute på ön under några dagar i juli. Festivalen har genom åren lockat stora namn som Ulf Lundell, First Aid Kit och Eldkvarn. Men festivalarrangörerna sätter också stolthet i att flera av akterna varje år utgörs av närproducerade akter. Det goa coverbandet Selmas Broskband har t.ex. spelat på festivalen varje gång som den har gått av stapeln. Själv såg jag ett återförenat Sinn Fenn uppträda på festivalen sommaren 2014, och blev positivt överraskad av vad jag hörde – även om mina förväntningar kanske inte var uppskruvade till max.

Sinn Fenn kan väl kanske närmast beskrivas som ett svenskt The Pogues. Bandet bjuder på svarta texter tonsatta till publikfriande melodier i traditionella arrangemang med en irländsk touch. Bandet frontas av Hasslöbon Caj Karlsson, som åtnjutit en någorlunda framgångsrik solokarriär efter det att bandet splittrades någon gång runt millennieskiftet. Några enstaka gånger sedan dess har Sinn Fenn återförenats för spelningar på Hasslöfestivalen, och det har varit lika uppskattat varje gång av de lokalpatriotiska karlskroniterna.

Bästa spår: 06. Balladen Om Sven Och Hans Ångestfyllda Julimorgon

The Pogues – Red Roses For Me (1984)

Jag läste att brittiska radiokanalen BBC Radio 1 bestämt sig för att sluta spela julklassikern ”Fairytale Of New York”, eftersom de anser den vara kränkande. Jag vet inte vad ni anser, men det är kanske lite väl skitnödigt kan jag tycka. Hur som helst ställer jag mig tveksam till att den sortens initiativ verkligen ger önskad effekt. Är det i så fall inte bättre att bara sluta spela låten i stället för att högtravande gå ut med ett dekret kring att man avser censurera den? För egen del blir jag i alla fall bara mer nyfiken på låten och artisten i fråga. ..Och i detta fall faktiskt så nyfiken att jag ägnat några timmar åt att lyssna in mig på The Pogues; ett band som jag (utöver ovan nämnda jullåt) egentligen inte har lyssnat särskilt mycket på tidigare.

Red Roses For Me är The Pogues debutplatta, och knappast deras bästa. Den är både för lång och på tok för ojämn för det, men som bakgrundsmusik till en irländsk dryckesfest betraktad är det en rätt kul lyssning. Redan innan Red Roses For Me släpptes hade The Pogues gjort sig ett namn på klubbscenen i London för sina starka live-framträdanden. När The Clash tog med dem som öppningsakt under sin Englands-turné 1984 fick The Pogues ännu mer vind i seglen. Red Roses For Me kom ut i oktober 1984 och uppskattades både hos kritikerna och fansen. Vid det här skedet i karriären hade The Pogues fortfarande framtiden för sig, men det skulle inte dröja särskilt många år innan frontmannen Shane MacGowans hejdlösa knarkande och supande gjorde samarbetet omöjligt på alla nivåer.

Bästa spår: 07. Dark Streets Of London

Neil Young & Crazy Horse – Greendale (2003)

75 år gammal släpper Neil Young fortfarande skivor i en rasande takt. Nu för tiden är det dock sällan släppen med nytt material som är de intressanta. Behållningen hittar man snarare i släppen från det digra arkivmaterial som han sitter på, och som han har portionerat ut lite efter hand under de senaste åren. Tidigare i år gav han ut den förlorade 70-talsplattan Homegrown, och för ett par veckor sedan bjöd han på live-plattan Return To Greendale, som spelades in i Toronto under Greendale-turnén 2003. Den är skön att lyssna på, så sett. Men man kan egentligen lika gärna slå på studioalbumet Greendale, som i princip spelades in live i studion och har samma låtordning som Return To Greendale.

Greendale var Neil Youngs första riktigt starka album sedan första halvan av 90-talet. Det är ett konceptalbum som utspelar sig i den fiktiva småstaden Greendale i Kalifornien. Storyn kretsar kring ett polismord som krossar den idylliska tillvaron i samhället. I den charmiga men smått förbryllande berättelsen väver Neil Young in teman som miljöaktivism, politisk korruption och massmedias ansvar. Enligt Young växte storyn och konceptet fram mer eller mindre av sig självt. Han började en dag plötsligt sjunga om karaktärerna Sun Green och Grandpa, och därefter kom låtarna allt eftersom. ”Jag tyckte det var lika spännande varje dag att gå till studion”, berättade Young; ”för inte ens jag visste hur historien om familjen Green skulle sluta”. Neil Young var så förtjust i projektet att han även filmatiserade Greendale under pseudonymen Bernard Shakey. Karaktärerna spelades av bandmedlemmar och kompisar till Young. Själv har jag bara sett korta sekvenser ifrån den filmen, men de har varit tillräckliga för att jag ska känna mig ganska trygg i övertygelsen om att Neil Young inte hade kunnat falla tillbaka på sitt filmskapande om det hade skitit sig med musiken.

Till Greendale slog Young åter sina påsar ihop med rytmsektionen i Crazy Horse. Till skillnad från tidigare var dock inte gitarristen Frank Sampedro med den här gången, vilket gjorde att Greendale fått ett mycket rått och primitivt sound – t.o.m. med Crazy Horse-mått mätt. Det passar de spontana och halvt improviserade låtarna väldigt bra. Neil Young har inte lyckats överträffa den här plattan sedan han släppte den, och lär väl inte hinna göra det innan han trillar av pinn heller…

Bästa spår: 06. Bandit

Eagles – Hotel California (1976)

I mars 1976 började Eagles spela in det legendariska Hotel California i Criteria Studios i Miami. Albumet, som var Eagles femte, blev en enorm succé både kritikermässigt och försäljningsmässigt (det är ett av tidernas mest sålda album). Men det är också det album som bandmedlemmarna själva håller högst i katalogen: ”Vi peakade nog med Hotel California”, erkände sångaren Don Henley 1982; ”efter det började vi glida isär både som samarbetspartners och vänner.”

Den första låten som skrevs till albumet var just det berömda och magiska titelspåret. ”Hotel California” började som ett instrumentalt spår av gitarristen Don Felder, som kom på huvuddragen när han bodde i ett hus som han hyrde intill Malibu Beach. De latino/reggae-inspirerade tonarterna fick de andra i bandet att ge låten det talande arbetsnamnet ”Mexican Reggae”, och de jobbade entusiastiskt vidare med låten. Don Henley och Glenn Frey skrev tillsammans lejonparten av texten. Att temat skulle kretsa kring ett kaliforniskt hotell var Don Henleys idé, och genom åren har han gett otaliga och mycket varierande förklaringar till vad han egentligen ville ha sagt med den kryptiska lyriken. Den något sådär gemensamma nämnaren verkar vara att ”Hotel California” handlar om förlorad oskuld och den amerikanska drömmen som koncept.

Eagles stötte på oväntade problem under inspelningarna. Bara några inspelningsbås längre bort höll nämligen hårdrocksbandet Black Sabbath hus. De var i full färd med att spela in sitt nya album Technical Ecstacy och förde ett sjuhelsikes oväsen. Många gånger blev Eagles tvungna att ta långa pauser för att inte få med Ozzy Osbournes ylande sång eller Tony Iommis distade gitarrer på inspelningarna. Den sista låten på skivan: ”The Last Resort”, fick spelas in flera gånger om på grund av Black Sabbaths öronbedövande oväsen.

Bästa spår: 01. Hotel California