The Smashing Pumpkins – Shiny And Oh So Bright, VOL. 1/ LP: No Past. No Future. No Sun. (2018)

Smashing Pumpkins frontman Billy Corgan har fått storhetsvansinne (igen)… Bandets elfte studioalbum Cyr som kommer att släppas i november i år kommer att vara ett dubbelalbum, och det kommer att åtföljas av en animerad tv-serie i fem delar – skriven av Corgan själv.

Kan han inte vara lite realistisk och fokusera på att bara göra ett vanligt klassiskt enkelalbum med tio halvhyggliga låtar i stället?

Lite trist tycker jag att det är att jag inte känner mer entusiasm inför en release av ett av mina favoritband från tonåren, men det var ju många år sedan som Corgan var en låtskrivare att lita på. Senaste plattan, med den hopplösa och typiskt Corgan-pretentiösa titeln Shiny And Oh So Bright, VOL. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun., var på sin höjd OK. Någonting säger det väl ändå om statusen på Corgans kreativitet vid tidpunkten att plattans ledsingel ”Solara” var en gammal överbliven låt som han hade snickrat på åtminstone sedan 2014. Shiny And Oh So Bright fick oförtjänt fina recensioner som mest bottnade i kritikernas förtjusning över att originalgitarristen James Iha var tillbaka i bandet igen. Även jag uppskattar i och för sig Corgans återförening med Iha, men det räddar inte det bleka och ganska poänglösa Shiny And Oh So Bright. Inte ens det faktum att skivan producerades av den levande legenden Rick Rubin räddade upp projektet. Låtarna är helt enkelt för svaga.

Jag hoppas verkligen att Corgan överraskar mig med kommande Cyr. Det vore kul.

Bästa spår: 02. Silvery Sometimes (Ghosts)

Susanne Sundfør – Ten Love Songs (2015)

När jag såg Susanne Sundfør på Way Out West för några år sedan kändes det som att man bevittnade en blivande världsstjärna. Hennes aura utstrålade artist på ett sätt som få människor som står på en scen gör. Rösten och soundet andades en sällsynt crossover-potential från indiepopens klubbgolv till den kommersiella popens arenor. Det skadade förstås inte att låtarna från det då rykande färska Ten Love Songs var grymt vassa.

Nu har det gått några år och det blev väl aldrig någon världsstjärna av Sundfør direkt. Hon har dock alltjämt en trogen följarskara, och hennes fjärde album Ten Love Songs håller fortfarande måttet. Skivan skapade hon nästan helt på egen hand. Utöver att skriva låtarna hade Sundfør fingret med i spelet i allt ifrån inspelandet till mixandet och arrangemangen. Skapandet av Ten Love Songs lämnade henne i ett näst intill utbränt tillstånd. Dels tog allt jobb i studion förstås ut sin rätt, men låtarna i sig var också av en mycket personlig natur – vilket slet på henne psykiskt. Sundfør hade initialt planerat att göra ett album kring temat ”våld”, men allt eftersom låtarna blev klara insåg hon att de drogs mot ett mer romantiskt håll – och idén till Ten Love Songs föddes.

Bästa spår: 07. Delirious

Iron Maiden – The Number Of The Beast (1982)

I år var jag visserligen inte anmäld, men å andra sidan gjorde Corona-läget att det inte blev någonting av det hela ändå. Annars jag faktiskt sprungit Göteborgsvarvet en fem-sex år på raken. Det är ett fantastiskt trevligt lopp tycker jag. Stämningen och atmosfären runt omkring är oerhört peppande. Mitt favoritställe på banan är precis efter Slottsskogen, vid Godhemsgatan. Dels eftersom att jag hade en kompis som bodde där tidigare, och hon hade alltid hade en hejaklack igång ifrån sitt lägenhetsfönster på andra våningen. Men också för att det där i krokarna bor någon lustigkurre som under hela Göteborgsvarvsdagen alltid spelar Iron Maidens ”Run To The Hills” högt genom högtalarna. När man kommer där lufsandes fram och hör den låten eka mellan husväggarna lockar det fram ett leende hos mig varje år.

Man ska inte alldeles förakta Iron Maidens töntiga hårdrock. Bandet har trots allt ett stort följe världen över och är skyldiga till att ha skapat en rad hårdrocksklassiker. The Number Of The Beast var bandets första album med Bruce Dickinson som sångare. Han ersatte därmed Paul Di’Anno, som hade fått sparken året innan på grund av sina alkohol- och drogproblem. Med The Number Of The Beast fick Iron Maiden sitt stora genombrott. Flera av låtarna blev hits och utgör än idag självklara inslag i bandets repertoar. Men albumet skapade också en hel del kontrovers. Inte minst p.g.a. titelspåret fick bandet ett rykte om sig att vara satanister, vilket förstås inte föll i särskilt god jord hos religiösa opinionsbildare. I USA samlades kristna grupper på gatorna för att bränna bandets skivor, och bandets konserter besöktes av aktivister som delade ut flygblad för att varna för bandets farliga inflytande. Men tiderna förändras… Idag fyrtio år senare är det ingen som är rädd för Iron Maiden längre. Deras låtar spelas som ”kom-igång”-musik under motionärslopp och bandets konserter har kommit att bli vad som närmast kan beskrivas som familjetillställningar.

Bästa spår: 06. Run To The Hills

Bob Dylan – Desire (1976)

Bob Dylans sjuttonde album är han sista riktigt stora. Efter detta har vi fått hålla till godo med lösryckta stunder av briljans, men Desire är genialt från början till slut.

Desire följde upp det mycket personliga skilsmässoalbumet Blood On The Tracks, och utgör på sätt och vis en kontrast gentemot detta. Efter att mest ha sjungit om sig själv och sina egna bekymmer på Blood On The Tracks så tacklar Dylan åter sociala ämnen på Desire. Öppningsspåret ”Hurricane” handlar t.ex. om den svarta boxaren Rubin ”Hurricane” Carter, som på tvivelaktiga grunder dömdes till fängelse för mord. Dylan besökte Carter i hans cell i fängelset i New Jersey, och fastnade för hans livsöde. Carter kom att frias från brotten till slut, men det skulle komma att dröja ytterligare nio år efter det att Desire hade släppts.

I ”Joey” sjunger Dylan om New York-gangstern Joey Gallo. I låten beskrivs Gallo som något av en välmenande gangster som varken gillade vapen eller våld. Porträttet är kanske lite väl romantiserande ifrån Dylans sida. Gallo var långt ifrån någon duvunge. Han spenderade många år av sitt liv i fängelse, och även om inget av dem var för mord misstänktes han ändå för att ha legat bakom flera mord i New Yorks under värld.

Desire avslutas trots allt med en av Dylans kanske mest personliga låtar i hela karriären: ”Sara” är ett tragiskt och vackert bokslut över ett döende förhållande. Enligt myten stod Dylans fru Sara och lyssnade från andra sidan glaset i studion medan han spelade in den. ”This one’s for you” ska Dylan ha sagt och sedan bara börjat spela.

Desire skapades till största del under en paus i Dylans berömda Rolling Thunder Revue-turné. Alla låtarna utom två skrev han tillsammans med Jacques Levy, som han hade träffat några år tidigare via The Byrds Roger McGuinn. Samarbetet med Levy innebar första gången som Dylan tog hjälp av en medförfattare till texterna.

Bästa spår: 09. Sara

Beck – Morning Phase (2014)

Med vackra Sea Change gjorde Beck Hansen ett av 00-talets allra bästa album. 2014 försökte han sig på att reprisera konceptet med lika stillsamma Morning Phase. Ljudbilderna på de båda albumen är tydligt och nära besläktade med varandra. Den stora skillnaden är att Beck inte blöder på samma sätt som på Sea Change. På Morning Phase är det en mer reflekterande än förkrossad Beck Hansen som vi har att göra med. Men låtarna är genomgående starka och lämnar avtryck. Morning Phase är en fin skiva som passar bra till det annalkande höstrusket.

Under tiden mellan 2008 års Modern Guilt och 2014 års Morning Phase höll sig Beck sysselsatt med en rad olika projekt. Ingenting släpptes, men det ryktas om att Beck har minst tre-fyra outgivna album från den här perioden som ligger och skräpar. Morning Phase började han jobba på redan 2005 i Nashville, men inspelningarna pausades och togs inte upp igen förrän nästan tio år senare. Majoriteten av Morning Phase spelades in i Los Angeles under tre dagar 2013. Materialet bearbetades därefter under några månader av bl.a. Becks far David Campbell, som adderade stråkar. I februari 2014 släpptes albumet till fina recensioner.

Bästa spår: 12. Country Down

John Lennon – Unfinished Music No. 1: Two Virgins (1968)

Ibland kan det kännas mödosamt att hålla på och skriva en massa låtar. Råkar man då ha en smula konstnärligt förtroendekapital uppbyggt sedan tidigare kan man ju i stället spela in lite oväsen och dra avant-garde-kortet: ”Ni simpla bönder förstår inte min konst”, liksom. Så gjorde John Lennon ibland. Inte minst på sitt första soloalbum Unfinished Music No.1: Two Virgins.

Det är ingen överdrift att påstå att Unfinished Music gör skäl för sitt namn. Det finns nämligen inga låtar på skivan. Det plonkas på något piano här, det visslas lite där, det görs några sporadiska utrop eller så gnisslar det en stund. Det hela är faktiskt ganska olyssningsbart. John Lennon passade på att spelade in spektaklet hemma hos sig tillsammans med Yoko Ono när hans fru Cynthia var iväg på semester i Grekland. Cynthia Lennon blev måttligt förtjust när hon klev in i villan och hittade John och Yoko sittandes tätt intill varandra iklädda varsin morgonrock.

John Lennons kollegor i Beatles blev heller inte de märkvärdigt imponerade av detta alster. Trots att beatlarna ägde skivbolaget Apple Records tillsammans fick Lennon ägna sex månader åt att övertala de andra att ge ut skivan på bolaget. När den väl släpptes fick den betydligt mer uppmärksamhet för sitt omslag än för sitt ljudmässiga innehåll. Fotografiet på konvolutets framsida föreställer John och Yoko spritt språngandes nakna. Moralpaniken som följde resulterade i att skivan fick släppas på nytt, fast med ett omslag utanpå omslaget vilket dolde allt under axelhöjd på paret.

Bästa spår:

The Beatles – Revolver (1966)

Beatles sjunde album Revolver markerar startpunkten för bandets psykedeliska period, vilken skulle kulminera kreativt i det legendariska Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ett år senare. Liverpool-bandet planerade till en början att spela in Revolver i USA, men prisförslaget som de fick för att hyra en studio i ”the Land of the free” var hutlöst: ”Det var uppenbart att de försökte blåsa oss bara för att vi var The Beatles”, menade Paul McCartney. Revolver kom i slutändan att spelas in EMI:s studio på Abbey Road i London, precis som alla andra Beatles-plattor.

Revolver är ett av de första experimentella popalbumen, och ett av de första albumen som på allvar tog till vara på de möjligheter som den (då) nya moderna studiotekniken erbjöd. Det hämmade antagligen inte Beatlarnas innovationslusta att de lagom till skapandet av Revolver hade fått smak för såväl marijuana som LSD. Revolver är fullproppat med effekter, överdubbningar och udda instrumentval. John Lennon påstod att det är den första skivan i pophistorien att använda baklängesinspelningar. Jag är osäker på huruvida han hade rätt, men tidigt ute var de onekligen.

Det var nära att Revolver kom att heta Abracadabra i stället. Beatlarna blev dock tvungna att slopa sitt förstaval när de insåg att ett annat band redan hade döpt en skiva till Abracadabra. De fick då ta sig en funderare till. Ringo Starr föreslog skämtsamt After Geography, efter Rolling Stones vid tidpunkten nyligen släppta Aftermath. I slutändan enades de kring Revolver, som anspelade både på vapnet och på den roterande rörelsen i en vinylspelare.

Revolver har hyllats till tusen genom åren. …Och visst förtjänar plattan sin plats i pophistorien för sin innovationsrikedom och inflytande, men ser man strikt till styrkan i låtmaterialet så överträffade Beatlarna denna låtsamling både tidigare och senare i karriären.

Bästa spår: 14. Tomorrow Never Knows

The Flaming Lips – American Head (2020)

Inte var det väl många som vågade hoppas på att de övervintrade hippiesarna i Flaming Lips plötsligt skulle gå och bli relevanta igen? Jag var inte en av dem i alla fall. De som har följt bandet närmare under det senaste decenniet har fått utstå en hel del besvikelser. Det usla coveralbumet på Sgt. Pepper är bara ett av många exempel. Men det nya albumet American Head är någonting helt annat. Det är ett Flaming Lips tillbaka i gammal god form, och tveklöst bandets bästa platta sedan åtminstone 2002 års Yoshimi Battles The Pink Robots. På American Head är frontmannen Wayne Coyne reflekterande och nostalgisk, och ljudbilden drömskt psykedelisk. Det är precis så som man vill ha sitt Flaming Lips.

Bästa spår: 09. Mother Please Don’t Be Sad

Angel Olsen – Whole New Mess (2020)

Det här är briljant! Angel Olsens elva smärtsamma låtar om uppbrott och förlorad kärlek träffar en rakt i hjärtat. Det tar ett gäng lyssningar innan man inser hur poppiga melodierna faktiskt är på Whole New Mess. Den ruffiga lofi-produktionen och Olsens ångestladdade sång döljer det hela ganska väl. Men när melodierna väl trängt in vill de inte försvinna ur ens medvetande. Det är musik som känns.

Egentligen är Whole New Mess – med undantag för två helt nya låtar – demoinspelningar av låtarna från förra årets All Mirrors. Till All Mirrors gjorde de om i full bandtappning och berövades på både själ och värdighet. Whole New Mess-versionerna spelade Angel Olsen och producenten Michael Harris in själva på bara tio dagar i en gammal kyrka utanför Washington. Dessa tidiga versioner slår de skivbolagssminkade versionerna på All Mirrors med hästlängder. Varför kunde inte världen få stifta bekantskap med de här låtarna på det här sättet direkt i stället?

Bästa spår: 10. Chance (Forever Love)

The Hives – Lex Hives (2012)

Fagerstabandet The Hives är ett av de finaste rockbandet vi har här i landet, och man kan otåligt fråga sig när dessa herrar ska ta sig i kragen och leverera en uppföljare till senaste plattan Lex Hives. Den har ju trots allt hunnit bli åtta år gammal vid det här laget. Visserligen har de nu ett livealbum på gång (Live At Third Man Records kommer att släppas senare denna månad), men det är förstås nytt material man egentligen skulle vilja höra.

The Hives både producerade och finansierade Lex Hives själva, och skivan gavs ut på deras eget nystartade bolag Disque Hives. Enligt sångaren Howlin’ Pelle Almqvist hade de trott att det hela helt enkelt skulle gå fortare om de producerade skivan på egen hand, i stället för att behöva förlita sig på att någon ständigt upptagen producent skulle hitta tid för dem. ”Det visade sig att ha fem producenter som alla har lika mycket att säga till om gjorde att det inte gick särskilt snabbt ändå”, förklarade Almqvist för musiksajten FMQB.

Eftersom bandet inte längre var knutet till något större skivbolag var det PR-maskineri som förlöste Lex Hives inte i närheten av det massiva pådrag som hade backat upp den då fem år gamla The Black And White Album. Lex Hives kom heller inte att göra något större väsen av sig. Förstasingeln ”Go Right Ahead” spelades lite sporadiskt på radion men föll ganska snart i glömska, precis som albumet egentligen. Men Lex Hives är klart lyssningsvärd garagerock med glimten i ögat. Bra fredagsmusik!

Bästa spår: 10. My Time Is Coming